Fysiognomi betyder studiet av ansiktsdrag som en indikator på karaktär eller personlighet. Praktiken kallas även ansiktsläsning. Fysiognomin bygger på idén att ansiktet är en spegling av det inre jaget, och att formen och uttrycket hos en persons drag kan avslöja dennes personlighetsdrag och karaktär.
Fysiognomin har utövats i tusentals år och förekom redan i antikens Grekland och Kina. Genom historien har många olika skolor och traditioner utvecklats kring hur ansiktsdrag ska tolkas. Vissa fysiognomiker anser att ansiktets övergripande form och dragen placering är de viktigaste faktorerna, medan andra lägger störst vikt vid linjer, rynkor och mikroexpressioner som uppträder i ansiktet.
Under 1700- och 1800-talen var fysiognomin ett allmänt accepterat forskningsfält, bland annat genom schweizaren Johann Kaspar Lavaters inflytelserika skrifter. Med tiden visade sig dock teorierna sakna vetenskapligt stöd.
Idag finns inga trovärdiga vetenskapliga bevis för fysiognomens påståenden, och disciplinen betraktas därför som en pseudovetenskap. Forskning visar dessutom att bedömningar baserade enbart på utseende ofta präglas av bias och stereotypier.
Trots bristen på vetenskaplig grund förblir fysiognomin en populär praktik i vissa kulturer, särskilt inom exempelvis kinesisk ansiktsläsning (mian xiang). Många människor tror fortfarande att den kan ge värdefulla insikter om en persons personlighet och karaktär, även om moderna psykologer avråder från att dra slutsatser om människor utifrån deras yttre.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online