Icke-joniserande strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har mindre energi än ultraviolett (UV) ljus eller röntgenstrålar. Detta gör den i allmänhet säkrare än joniserande strålning, men den medför ändå vissa risker. Som med alla former av strålning skyddar du dig genom att skärma av källan och hålla ett lämpligt avstånd. Flera statliga och oberoende organisationer har definierat säkra exponeringsnivåer, och utrustningstillverkare följer dessa riktlinjer.
Eftersom strålningens energi ökar när våglängden minskar har icke-joniserande strålning relativt långa våglängder – från synligt ljus på cirka 450 nanometer upp till radiovågor som är flera meter långa. Förutom ljus är icke-joniserande strålning osynlig för blotta ögat, men den kan enkelt detekteras med elektroniska instrument. Den rör sig i raka linjer och kan ledas eller absorberas av olika material.
Till skillnad från joniserande strålning, som direkt kan skada biologisk vävnad, värmer icke-joniserande strålning helt enkelt upp materia. Polära molekyler, såsom vatten, absorberar strålningens energi och blir varma. Mikrovågsugnar och värmelampor är vanliga exempel på detta, även om fenomenet förekommer i viss grad vid alla våglängder. Överdriven värme kan orsaka smärta och vävnadsskador.
Den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) har fastställt gränsvärden för exponering för radiovågor i MRI-apparater, och de flesta av samma principer gäller även andra källor till icke-joniserande strålning. Exponering definieras utifrån den specifika absorptionsgraden (SAR), som beskriver hur många watt energi som absorberas per kilogram mänsklig vävnad. FDA:s gränsvärden för säker exponering är högst 8 watt per kilogram vävnad under fem minuter, eller 4 watt per kilogram under 15 minuter. Andra organisationer, såsom Federal Communications Commission (FCC) och Occupational Safety and Health Administration (OSHA), fastställer exponeringsgränser för specifika arbetsmiljöer och typer av utrustning.
Du kan förhindra att icke-joniserande strålning läcker ut från utrustning och kablar genom olika typer av avskärmning. I många fall använder konstruktörer jordade metallburar för att blockera radiofrekvent energi. Energin kan utföra sin avsedda funktion inuti buren men kan inte ta sig ut ur den. Ett vanligt exempel på avskärmning är koaxialkabel. Den består av en inre trådledare omgiven av en plastmantel, som i sin tur omges av ett ledande nät. Det yttre nätet hindrar radiofrekvent strålning från att lämna kabeln, särskilt när den är ansluten till elektrisk jord.
All strålning från en punktformig källa minskar i intensitet omvänt proportionellt mot kvadraten på avståndet från källan. Forskare och ingenjörer kallar detta den inversa kvadratlagen. Med ökande avstånd sjunker den icke-joniserande strålningens effekt till en bråkdel av vad den är nära källan. Denna omständighet, tillsammans med avskärmningens effekter, gör det möjligt att arbeta säkert med utrustning som alstrar strålning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online