En dosimeter är en mätinstrument som används för att mäta en individs exponering för strålning, buller, vibrationer eller specifika kemikalier under en viss tidsperiod. Genom att använda dosimeterdata på ett klokt sätt kan arbetsmiljöer och andra miljöförhållanden anpassas så att oönskade exponeringar förebyggs. Mätresultaten kan även användas inom medicinsk övervakning och som underlag vid medicinsk behandling. Vilken typ av dosimeter som används avgör hur den insamlade datan tolkas och utnyttjas.
Dosimetrar kan konstrueras antingen som aktiva eller passiva instrument. Aktiva dosimetrar mäter exponeringen i realtid och har oftast en analog eller digital visning som antingen visar aktuell mätning, kumulativ totaldos – eller bådadera. Vissa aktiva dosimetrar kan dessutom lagra en historik över dosen i ett minne som kan läsas av senare.
Passiva dosimetrar ger däremot ingen omedelbar återkoppling till användaren. För att fastställa dosen krävs ytterligare analyser eller beräkningar, ofta utförda på ett laboratorium.
Strålningsdosimetrar är för de flesta bekanta i form av Geiger–Müller-mätare (GM-mätare). En GM-mätare registrerar alfa- och betapartiklar samt högenergetiska gammastrålar, men är inte särskilt effektiv för att mäta röntgenexponering.
Ett vanligt exempel på en aktiv dosimeter är en pennformad apparat med en kvartsfjäder. Fjädern rör sig över en direktavläsbar skala som visar den ackumulerade dosen.
Passiva dosimetrar används för att mäta doser av alfa- och betapartiklar samt röntgen- och gammastrålning. Många känner igen de rektangulära eller hexagonala plastbrickorna som läkare, sjuksköterskor och vissa forskare bär på sin arbetsklädsel. Dessa passiva dosimetrar innehåller en film som samlar partiklar och påverkas av röntgen- och gammastrålning. Efter användning måste brickan skickas till ett laboratorium för avläsning. Utifrån dosinformationen kan framtida exponeringar anpassas för att garantera individens säkerhet.
Bullerdosimetrar mäter de ljudnivåer som en person utsätts för, eller nivåerna i ett särskilt område, och registrerar ljudet i decibel (dB). Om instrumentet inte själv beräknar ett tidsvägt medelvärde (TWA) för dB-exponeringen kan detta sedan tas fram och jämföras med gällande gränsvärden för att säkerställa att ingen utsätts för skadligt höga ljudnivåer. Mätningarna utgör ett viktigt underlag när ett ändamålsenligt hörselskyddsprogram ska införas på arbetsplatsen.
Vibrationsdosimetrar mäter frekvensen och intensiteten hos de vibrationer som överförs till kroppen över tid. De registrerade exponeringarna kan jämföras med rekommenderade riktvärden. Denna data hjälper till att minska risken för nerv- och skelettskador, exempelvis hos personer som arbetar med vibrerande verktyg eller maskiner.
Det finns inte en enda dosimeter som kan mäta alla kemikalier, och det finns inte heller en dosimeter för varje enskild kemikalie. Vissa instrument ger direkta realtidsavläsningar. Passiva dosimetrar samlar istället upp kemikalier på substrat som skickas till ett laboratorium för analys.
En vanlig typ är så kallade length-of-stain-dosimetrar – reagentfyllda rör som byter färg beroende på exponeringens längd och kemikaliens koncentration. Efter exponering mäts längden på färgförändringen mot en skala, vilket anger koncentrationen av ämnet. Koncentrationen kan sedan divideras med exponeringstiden för att beräkna dosen, vilken i sin tur jämförs med etablerade gränsvärden för att avgöra om exponeringen är acceptabel.
Data från dosimetrar hjälper till att anpassa exponeringarna så att människors hälsa och säkerhet tryggas. Myndigheter och organisationer som OSHA (Occupational Safety and Health Administration), NIOSH (National Institute for Occupational Safety and Health) samt andra statliga och vetenskapliga organ har fastställt tidsvägda medelvärden (TWA), rekommenderade exponeringsgränser (REL) och andra säkra exponeringsnivåer. Dosimetermätningar gör det möjligt att kontrollera att dessa gränser efterlevs och att förebyggande åtgärder sätts in i tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online