De två huvudtyperna av självförsörjande nödbelysning är underhållen och icke-underhållen belysning. Båda systemen har ett internt batteri som laddas så länge den ordinarie elförsörjningen fungerar, men de skiljer sig åt i funktion, användningsområden och underhållskrav.
Underhållen nödbelysning är tänd kontinuerligt, eller kan slås på och av manuellt efter behov via en vanlig ljusströmbrytare eller motsvarande styrning. Den fungerar alltså både som ordinarie belysning och som reservbelysning vid strömavbrott.
Icke-underhållen nödbelysning styrs däremot helt automatiskt. Lampan är släckt under normal drift och tänds först när matningsspänningen försvinner, till exempel vid ett strömavbrott eller om elsystemet skadas i samband med en brand.
Brandskyddsregler från myndigheterna kräver att vissa offentliga nöjeslokaler installerar underhållen nödbelysning. Det gäller exempelvis teatrar, restauranger, pubar, konsert- och utställningshallar, dansställen och idrottsarenor – det vill säga alla lokaler där den ordinarie belysningen kan dimmas eller där alkohol serveras. Kravet finns för att besökarna snabbt ska kunna orientera sig om mörker plötsligt uppstår.
Nöjeslokaler som inte omfattas av dessa kriterier, liksom lokaler med färre än 250 samtidigt närvarande personer, får i stället använda ett icke-underhållet nödbelysningssystem om man så önskar.
Eftersom underhållen nödbelysning ofta är tänd i flera timmar i sträck blir både elförbrukningen och slitaget större. Systemet är därför dyrare i drift och lamporna behöver bytas oftare jämfört med ett icke-underhållet system, som bara aktiveras vid strömavbrott och därmed håller längre.
Oavsett vilken typ som väljs bör nödbelysningen testas regelbundet enligt gällande standarder – till exempel genom månatliga korttest av lamporna och årliga fulltest av batteriernas kapacitet – för att säkerställa att belysningen fungerar när den behövs som mest.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online