Evidensbaserad praktik är en metod för att förbättra kvaliteten inom hälso- och sjukvården. Metoden bygger på att aktuell litteratur och forskning används för att identifiera bästa möjliga arbetsmetoder och införliva dessa i riktlinjer för vården. Evidensbaserad praktik innefattar utveckling av standardiserade vårdplaner, så kallade kliniska vårdprogram, för olika tillstånd och behandlingar, samt en löpande och mätbar utvärdering av utfall – exempelvis färre infektioner eller kortare vårdtider – för att bedöma hur effektiva riktlinjerna är. Myndigheten Agency for Healthcare Research and Quality (AHRQ) erbjuder resurser som kan underlätta arbetet med att utveckla evidensbaserad praktik.
Inled utvecklingen av evidensbaserad praktik med att brainstorma för att avgränsa forskningsområdet. Det kan handla om specifika behandlingar eller interventioner, särskilda patientgrupper (till exempel barn, kirurgiska patienter eller transplantationsmottagare) eller olika vårdmiljöer (klinik, mottagning eller sjukhus). Kliniska vårdprogram har ett smalt och tydligt fokus.
När du valt område för intervention behöver du definiera konkreta, önskade utfall som går att övervaka som en del av utvärderingen. Granska därefter relevant litteratur och analyser av forskningsstudier, inklusive metaanalyser där forskare sammanställer och jämför resultat från ett stort antal mindre studier. Expertbedömningar, exempelvis från en specialist inom området, kan också användas – men åsikter bör i första hand stödjas av empiriska, alltså mätbara, belägg.
Beakta samtliga konsekvenser när evidensbaserade riktlinjer tas fram. Kostnadseffektivitet är en central faktor, eftersom många verksamheter driver kostnadsbesparande arbete och eftersom Medicare, Medicaid och försäkringsbolag ofta är ovilliga att ersätta dyr vård och behandling när billigare alternativ finns. Interventioner som kräver ökad bemanning eller omfattande vidareutbildning av personalen kanske inte är ekonomiskt genomförbara.
Utvärdera även de juridiska konsekvenserna för att säkerställa att verksamheten inte får ett ökat ansvarsskyldighet på grund av ändrade policies eller rutiner. Bedöm dessutom om förändringarna kan påverka patienternas tillgång till vård.
Ta fram en tydligt formulerad policy som beskriver rekommendationerna. I många fall kan olika alternativa tillvägagångssätt inkluderas. Exempelvis kan ett protokoll utarbetas för vilka specifika antibiotika som ska användas vid stafylokockinfektioner. En konventionell praxis är att använda bokstavsbetyg, från "A" till "D", för att ange styrkan i rekommendationerna utifrån det vetenskapliga underlaget. I vissa fall kan policyn också ligga till grund för mycket specifika kliniska vårdprogram.
Evidensbaserade riktlinjer bör implementeras stegvis, oftast genom att inledningsvis testas inom ett avgränsat område. På så sätt kan utfall och effektivitet följas upp och revideringar göras efter behov. När riktlinjerna fullt ut implementerats bör den löpande uppföljningen omfatta granskning av journaler och stödjande data – såsom laboratoriesvar och statistisk analys – samt aktuell forskning, för att avgöra om resultaten är godtagbara eller om justeringar behöver göras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online