Boende på långtidsvårdsinrättningar och vårdhem är ofta äldre och sköra, vilket begränsar deras rörlighet och rörelseomfång. Medicinska tillstånd, försvagade muskler och sköra ben gör att de sällan får tillräckligt med fysisk aktivitet. Många är sängliggande och kan inte förflytta sig själva, vilket leder till nedbrytning och ökad stelhet i lederna. Med tiden kan detta utvecklas till kontrakturer – ett tillstånd då händer, fötter, ben eller armar långsamt dras in mot kroppen och stelnar i den positionen.
Genom rätt behandlingsmetoder och arbetstekniker kan vårdpersonalen på vårdhem förebygga eller bromsa utvecklingen av kontrakturer. Här går vi igenom de tre viktigaste metoderna: positionering, skenbehandling och rörelseträning.
En grundläggande åtgärd är att se till att patienterna ligger eller sitter korrekt i sängar, stolar och rullstolar. Genom att anpassa utrustningen – till exempel med extra kuddar, sittdynor, brickfästen eller nackstöd – kan kroppen hållas i en bättre position under längre perioder.
Många vårdhem använder dessutom utvärderingsformulär för sittning och positionering. Dessa hjälper personalen att systematiskt säkerställa att alla åtgärder vidtas för patientens komfort, funktion och rörlighet.
Kontrakturortoser och skenande hjälpmedel, som specialskor, handledsstöd och vadderade dynor, används ofta för att förebygga kontrakturer i händer och fötter. Ortopediska stöd är utformade för både att förebygga och behandla kontrakturer som orsakas av immobilisering, och tillverkas vanligen av lätta och mjuka material.
Knä- och armbågsortoser är ofta försedda med avtagbara och tvättbara innerfoder samt gångjärn som tillåter viss rörelse samtidigt som de hindrar musklerna från att dra ihop sig och låsa sig. Specialskor och nattskenor för fötter hjälper också till att förebygga plantarflektion, det vill säga att foten böjs onaturligt nedåt.
Regelbunden träning är avgörande för att förebygga och minska kontrakturer. Vårdpersonal, undersköterskor och sjukgymnastisk personal bör känna till de tidiga tecknen på kontrakturer, eftersom dessa kan utvecklas på mindre än en vecka. En svår kontraktur kan i sin tur ta upp till ett år att åtgärda innan normal rörlighet återfås.
Rörelseomfångsträning är särskilt viktig. Boende som inte kan röra sig själva behöver att personalen regelbundet tar sig tid att röra deras leder. Exempel på passiv rörelseträning är att försiktigt rotera handleden medurs och moturs, eller att stödja boendens arm och försiktigt föra axelleden i cirkelrörelser. Passiv rörelseträning bör utföras två till tre gånger per dag.
Boende som är pigga och alerta bör uppmuntras till aktiv rörelseträning varje dag, eller åtminstone påminnas om att regelbundet röra på sina leder.
Kontakta alltid patientens läkare för att ta fram ett individuellt anpassat träningsprogram som passar personens medicinska tillstånd och fysiska förmåga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online