Tandcement är ett viktigt material inom modern tandvård som används för en mängd olika ändamål. Vissa cement används för att återställa befintligt tandarbete, medan andra används för att skapa helt nya konstruktioner. Vissa cement är avsedda för permanent användning, medan andra endast är temporära.
För att uppnå bästa resultat måste tandläkare noggrant följa tillverkarens anvisningar för varje typ av cement – detta gäller blandning, korrekta proportioner mellan pulver och vätska samt rätt temperaturer under hanteringen.
Det finns fem huvudtyper av tandcement: zinkoxid-eugenol, zinkfosfat, polykarboxylat, glasjonomer och kompositharts. Nedan går vi igenom varje typs sammansättning och användningsområden.
Vätskan i zinkoxid-eugenol består av eugenol, vatten, ättiksyra, zinkacetat och kalciumklorid. Pulverversionen består av zinkoxid, magnesiumoxid och kiseldioxid.
Cementet finns i två varianter. Den första är svagare och lämpar sig främst för tillfällig cementering, exempelvis av provisorier. Den andra varianten innehåller förstärkningsmedel som gör den tillräckligt stark för permanent cementering.
Zinkfosfatvätska består av fosforsyra, aluminiumfosfat och vatten, medan pulvret består av zinkoxid, magnesiumoxid och kiseldioxid. Även denna typ finns i två varianter: finkornig och medelkornig.
Den finkorniga varianten används för permanent cementering av kronor, inlägg (inlays), pålägg (onlays) och broar. Den bildar ett mycket tunt lager, vilket är avgörande för att tandarbetet ska kunna placeras exakt. Den medelkorniga varianten används istället som isolerande underlag vid fyllning av djupa kaviteter.
Polykarboxylat består i vätskeform av polyakrylsyra, itakonsyra, maleinsyra, vinsyra och vatten. Pulvret består av ren zinkoxid.
Denna cementtyp används för permanent cementering av rostfria stålkronor och ortodontiska band. En stor fördel är att materialet även kan användas som bas under fyllningar utan att irritera pulpan.
Glasjonomer i flytande form består av itakonsyra, vinsyra, maleinsyra och vatten. Pulverformen består av zinkoxid, aluminiumoxid och kalcium.
Det finns tre typer av glasjonomer:
Kompositharts är den mest mångsidiga typen av tandcement. Dess låga filmtjocklek och olöslighet i vatten gör den idealisk för permanent cementering.
Materialet används för att cementera keramiska eller hartsbaserade inlägg och pålägg, keramiska fasader (veneers), ortodontiska band och bracket samt gjutna metallkonstruktioner.
Val av tandcement beror på behandlingens karaktär – om arbetet ska vara permanent eller tillfälligt, vilka material som ska sammanfogas och hur höga kraven på hållfasthet och täthet är. Genom att känna till egenskaperna hos de fem cementtyperna kan både tandläkare och patienter bättre förstå vilket material som passar bäst för just deras behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online