Kapillärernas väggstruktur avgör hur lätt olika ämnen kan passera mellan blodet och den omgivande vävnaden. Vissa kapillärer har specialiserade modifikationer som ökar permeabiliteten, medan andra är tätt förslutna. Här förklaras skillnaderna.
Fenestrationer är små porer i kapillärväggen som möjliggör passage av små molekyler, såsom vatten, joner och mindre proteiner. Dessa porer gör att utbytet mellan blod och vävnad sker betydligt snabbare än genom ett helt sammanhängande cellskikt. Fenestrationer återfinns bland annat i kapillärer i njurens glomerulus, tarmslemhinnan och hjärnans plexus choroideus, där effektivt filtrering och absorption är nödvändig.
Intercellulära klyftor är små mellanrum mellan de endotelceller som klär kapillärens insida. Genom dessa klyftor kan vätskor och lösta ämnen diffundera fritt ut i vävnaden. Klyftor förekommer i kapillärer i exempelvis levern, mjälten och benmärgen – organ där ett omfattande utbyte av näringsämnen, celler och avfallsprodukter krävs.
I kapillärer utan fenestrationer och klyftor hålls endotelcellerna ihop av täta förbindelser, s.k. tight junctions. Dessa förhindrar i stort sett all passage av molekyler mellan cellerna, vilket gör att ämnen måste transporteras aktivt genom cellerna istället. Sådana kapillärer finns i hjärnan – där de ingår i den viktiga blod-hjärn-barriären – liksom i hjärtat och skelettmuskulaturen.
De olika modifieringarna av kapillärväggen styr vilka ämnen som kan passera in i och ut ur blodkärlen. Fenestrationer och intercellulära klyftor underlättar passage av små molekyler och vätskor, medan täta förbindelser blockerar passage av de flesta ämnen. På detta sätt kan kapillärerna anpassa utbytet av molekyler mellan blodet och omgivande vävnader efter respektive organs specifika behov och funktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online