Inom tandvården används en rad olika grundämnen för olika ändamål – från fyllningsmaterial och kronor till implantat och förebyggande produkter. Här går vi igenom de viktigaste ämnena och vilken funktion de fyller.
Guld är en ädelmetall som är känd för sin hållbarhet, formbarhet och korrosionsbeständighet. Metallen har använts inom tandvården i århundraden för att skapa kronor, broar, inlägg och onlays. Guldlegeringar, ofta kombinerade med andra metaller som koppar och silver, är vanliga tack vare sin styrka och goda biokompatibilitet.
Silver är en annan ädelmetall som används inom tandvården, främst i form av silveramalgam. Amalgam är en legering av silver, kvicksilver, koppar, tenn och zink. Tidigare var materialet mycket vanligt vid tandrestaureringar tack vare sin hållbarhet och relativt låga kostnad, men oro över kvicksilvrets potentiella hälsoeffekter har lett till att användningen minskat kraftigt.
Kvicksilver är en flytande metall som inom tandvården nästan uteslutande används som beståndsdel i dentalt amalgam. Det fungerar som bindemedel och legeras med andra metaller för att bilda ett fast fyllnadsmaterial. På grund av oro för eventuell toxicitet, särskilt vad gäller miljö- och arbetsexponering, har användningen av kvicksilverbaserat amalgam minskat betydligt under senare år. Inom EU är amalgam dessutom sedan länge förbjudet för barn samt för gravida och ammande kvinnor.
Koppar legeras ofta med guld och andra metaller för att öka styrkan och hållbarheten hos tandrestaureringar. Ämnet förekommer även i vissa rotfyllnadsmaterial.
Zink tillsätts ofta i amalgamlegeringar för att förbättra deras styrka, korrosionsbeständighet och dimensionsstabilitet. Ämnet ingår dessutom i rotfyllnadscement och i vissa ortodontiska trådar.
Titan är en stark och lätt metall som är oumbärlig inom implantattandvården. Titanimplantat är biokompatibla och har utmärkta egenskaper när det gäller osseointegration, vilket innebär att de kan växa samman med käkbenet och därmed skapa en stabil förankring.
Zirkonium är ett annat material som används inom implantattandvården, särskilt för implantatabutment och kronor. Materialet är känt för sin höga hållfasthet, biokompatibilitet och estetiska egenskaper, eftersom det kan anpassas så att det nästan omöjligt kan skiljas från naturliga tänder i färg.
Krom används i vissa dentala legeringar, exempelvis kobolt-krom-legeringar, som är uppskattade för sin höga styrka och slitstyrka.
Nickel används ibland i dentala legeringar, men användningen är begränsad på grund av risken för allergiska reaktioner hos vissa individer. Därför väljs allt oftare nickelfria alternativ.
Fluor är ingen metall, men det är ett avgörande grundämne inom tandvården tack vare sin förmåga att förebygga karies. Fluor finns i tandkrämer, munsköljmedel och andra tandvårdsprodukter och hjälper till att stärka tandemaljen samt minska risken för hål i tänderna.
Dessa grundämnen, bland flera andra, spelar en central roll inom tandvården genom att ge nödvändiga egenskaper och funktioner åt en mängd olika dentala material och behandlingar. Valet av material påverkar både hållbarhet, estetik och patientens hälsa – därför väger tandläkaren alltid noggrant ihop fördelar och risker inför varje behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online