Tandställningar används för att räta ut tänder och skapa ett korrekt bett, vilket förbättrar både tuggfunktionen och utseendet. De korrigerar strukturella eller kosmetiska fel i tänder och käkar, såsom underbett, överbett och snedställda tänder. Ortodonter kan kombinera tandställningar med andra apparater som vidgar eller ändrar käkens form, eller ökar utrymmet mellan tänderna. Även om tandställningar blivit betydligt mer sofistikerade i modern tid sträcker sig deras historia flera tusen år tillbaka i tiden.
Önskan om raka tänder är inget nytt fenomen. Arkeologer har grävt fram forntida mumier med grovt tillverkade metallband runt tänderna. Under de tidigaste tiderna användes även tarmsträngar istället för tråd för att stänga luckor mellan tänderna. Redan 400–500 f.Kr. övervägde den grekiske läkaren Hippokrates och filosofen Aristoteles metoder för att förbättra tandhälsan, inklusive rätning av tänder.
Trots att sneda tänder diskuterades redan under medeltiden dröjde det till 1700-talet innan ortodontin blev en officiell vetenskap. Den franske tandläkaren Pierre Fauchard skrev boken The Surgeon Dentist, som innehöll ett helt kapitel om metoder för att räta ut tänder. Fauchard använde en hästskoformad metallapparat, kallad "bandeau", för att vidga munhålans båge. En annan fransk tandläkare, Étienne Bourdet, föreslog att premolarerna skulle tas ut för att skapa mer utrymme i munnen och minska trängsel mellan tänderna. Han utförde även studier om käktillväxt och käkvidgning.
Ortodontin, såsom vi känner den idag, etablerades 1819 av Frank Delabarre, som uppfann den så kallade trådkorgen. Några decennier senare, 1841, började Joachim Lafoulon använda begreppet "ortodonti". Under 1800-talet gjordes stadiga framsteg, bland annat gummiband och ortodontiska röntgenundersökningar. Tandläkaren Norman W. Kingsley skrev om missbildningar i munhålan, och J.N. Farrar publicerade verk om oregelbundna tänder och deras korrigering. Farrar föreslog att milda krafter skulle appliceras med vissa intervall för att flytta tänder – en princip som fortfarande ligger till grund för modern behandling.
I början av 1900-talet etablerade Edward H. Angle den första klassificeringen av tandfel, som fortfarande är standard inom modern ortodonti. Klassificeringen beskriver graden av snedhet, hur tänderna pekar och hur de passar ihop i munnen. Angle konstruerade också nya ortodontiska apparater, grundade den första ortodontiska högskolan, bildade American Society of Orthodontia och gav ut den första vetenskapliga tidskriften inom området. En tidskrift och en webbplats med hans namn lever vidare än idag. Ortodontin erkändes därmed som en egen specialistgren inom tandvården.
De första ortodonterna i början av 1900-talet använde en mängd olika material, som guld, silver, stål och till och med trä och elfenben, för att tillverka krokar och öglor. Guld användes till trådar och band som lindades helt runt varje tand; metallen var mjuk och lätt att forma i olika former. Eftersom guldet var så formbart behövde dock delarna justeras regelbundet. Det var inte förrän på 1970-talet som större designförändringar gjordes. Dessa inkluderade bracket som limmades fast på tänderna, självbindande bracket (som inte kräver tråd runt tänderna), apparater som påverkar käktillväxten samt "osynliga" lingualtandställningar som placeras på tändernas insida.
På senare tid har modifieringar gjorts för att göra tandställningarna mindre synliga. Först utvecklades keramiska tandfärgade tandställningar. Den senaste innovationen är en serie individuellt anpassade genomskinliga aligners som flyttar tänderna i små steg. Aligners tas bort vid måltider och tandborstning, byts vanligtvis varannan vecka och ger ofta synbara resultat på cirka ett år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online