Visdomständerna (även kallade tredje kindtänder) betraktas normalt inte som äkta rudimentära strukturer. Anledningen är att de fortfarande fyller en funktion hos dagens människor: de bidrar till förmågan att tugga ett bredare spektrum av födoämnen och kan därför, åtminstone teoretiskt, ge en selektiv fördel.
Samtidigt finns flera strukturella drag som tyder på att tändernas betydelse minskat. Deras funktion är ofta nedsatt, de är mindre än övriga kindtänder, och de förekommer med varierande frekvens mellan individer och populationer. Detta antyder att de spelat en mindre roll i vår moderna kost – men de har alltså inte helt förlorat sin funktion, vilket skiljer dem från klassiska rudiment som blindtarmsappendix eller kroppshår hos vissa djur.
Förklaringen till problemen ligger i evolutionen. När människans kost förändrades och blev mjukare minskade behovet av kraftfull tuggfunktion, och käkarna blev gradvis mindre. Många nutida människor saknar därför tillräckligt med utrymme i munnen för att visdomtänderna ska kunna bryta fram korrekt.
Resultatet blir ofta så kallade retentioner, där tänderna fastnar i käkbenet eller tandköttet, vilket kan leda till smärta, infektioner, skador på angränsande tänder och tandställningsproblem. Det är därför utdragning av visdomständer har blivit en vanlig åtgärd inom modern tandvård.
Visdomtänderna befinner sig alltså i ett mellanting: de är inte fullständigt rudimentära eftersom de fortfarande kan användas, men deras minskade storlek, varierande förekomst och de praktiska problem de orsakar visar tydligt att deras ursprungliga betydelse i människans evolution har bleknat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online