Behovet av ersättningskärl vid kärlkirurgi är stort – till exempel vid bypassoperationer, kärlskador eller aneurysm. En fråga som ofta dyker upp är om blodkärl kan hämtas från avlidna personer, så kallade kadaver. Även om detta teoretiskt är möjligt sker det mycket sällan i klinisk praktik.
Det finns främst två skäl till att blodkärl från avlidna donatorer sällan används vid transplantation:
Hög infektionsrisk. Vävnader från en avliden person kan bära på bakterier och virus, och risken för att smitta överförs till mottagaren bedöms som betydande.
Begränsad hållbarhet. Blodkärl förfaller snabbt efter dödsfallet. Utan specialiserad konservering förlorar de snart sin funktion, vilket gör både lagring och transport svåra.
I första hand används patientens egna blodkärl, till exempel vena saphena magna – den stora ytliga venen i benet – vid kranskärls- eller bencypass. Eftersom vävnaden kommer från kroppen själv minimeras risken för avstötning och infektion. I vissa fall kan även kärl från en levande donator övervägas.
När inget lämpligt eget kärl finns tillgängligt används konstgjorda proteser av material som PTFE (polytetrafluoretylen) eller dacron. Dessa är särskilt vanliga vid operationer av stora kärl, som aortan, och kan dessutom förvaras länge utan att försämras.
Blodkärl tas alltså normalt inte från kadaver för transplantation. Den höga smittrisken och kärlens korta hållbarhet gör andra alternativ säkrare och mer praktiska – idag domineras kärlkirurgin av patientens egna eller levande donatorers kärl samt syntetiska material.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online