Xenotransplantation, även kallad xenogen transplantation, innebär att kroppsvävnad eller organ transplanteras mellan två olika djurarter. Människan använder redan idag vävnader från olika djurarter för att ersätta vissa hormoner och kroppsdelar, men helt framgångsrika organtransplantationer mellan arter är ännu inte en verklighet i stor skala.
Försök med xenotransplantation har pågått sedan 1960-talet och har hittills bara gett begränsade resultat. Vissa djurvävnader används dock redan rutinmässigt inom vården, exempelvis bovina hormoner, sköldkörtelextrakt samt hjärtklaffar från grisar som ersätter defekta mänskliga klaffar.
Ingen fullständig organtransplantation mellan arter har länge lyckats, främst på grund av immunologisk avstötning. Ett av de mest uppmärksammade försöken genomfördes 1984, då en nyfödd bebis fick ett babianhjärte transplanterat och levde i 20 dagar. År 1993 fick en patient både benmärg och en njure från en babian, men överlevde endast tre veckor.
Enligt amerikanska Department of Health and Human Services dog tidigare 17 personer per dag i USA medan de väntade på en organtransplantation. Bristen på organdonatorer är allvarlig, och antalet minskar ytterligare eftersom inte alla dödsorsaker gör organ lämpliga för donation. Xenotransplantation skulle kunna rädda många liv – om inte annat som en tillfällig övergångslösning medan patienten väntar på ett mänskligt organ.
Organ är dessutom inte den enda vävnadstyp som kan rädda liv. Många människor lever idag tack vare grishjärtklaffar som ersatt deras egna defekta klaffar – ett tydligt exempel på hur djurvävnad redan gynnar modern medicin.
Precis som vid många andra frågor om djurförsök och djur i medicinskt bruk finns det etiska och moraliska invändningar mot xenogena transplantationer. Djurrättsorganisationer påpekar att djur, till skillnad från människor, inte kan säga nej till att sina organ tas, och att processen innebär att de dödas. De kritiserar också den omfattande testningen, där många djur utsätts för lidande och tidig död utan att forskningen nått några större genombrott. Även flera religiösa grupper har reserverat sig mot xenotransplantation.
Det största hindret för framgångsrik xenotransplantation är immunologisk avstötning. Både människors och djurs immunsystem är byggda för att attackera främmande ämnen, vilket leder till att det transplanterade organet stöts bort. Immundämpande läkemedel kan dämpa reaktionen, men de sänker samtidigt kroppens försvar mot infektioner till farligt låga nivåer och utgör därför ingen hållbar långsiktig lösning.
En annan stor farhåga bland forskare är xenozoonos – risken att sjukdomar sprids från en art till en annan, exempelvis att okända virus från djur skulle kunna överföras till människor.
Forskningen har under senare år tagit betydande kliv framåt tack vare genteknik. Med verktyg som CRISPR kan grisar nu modifieras genetiskt så att deras organ blir mer kompatibla med människokroppen. År 2022 transplanterades för första gången ett genmodifierat grishjärta till en levande människa i USA, och sedan dess har även njurar från genredigerade grisar transplanterats till patienter i kliniska försök. Dessa genombrott har återigen satt xenotransplantation i fokus som en potentiell lösning på den globala bristen på donatororgan.
Enligt Dictionary of Cell and Molecular Biology betyder ordet "xenogeneic" bokstavligen "av främmande genetiskt ursprung" och syftar på celler eller vävnader från en annan art. En xenogen transplantation innebär alltså att celler, vävnad eller organ från ett djur av en art placeras in i kroppen hos en individ av en annan art. Chansen att en transplantation ska lyckas är störst när donatorvävnaden kommer från ett djur med strukturella och fysiologiska likheter i den aktuella vävnaden – därför är just grisarna, vars organ liknar människans i storlek och funktion, de mest lovande donatordjuren.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online