När den berömde biologen J.B.S. Haldane tillfrågades vad man skulle kunna anta om tankarna hos en hypotetisk skapare av livet på jorden, svarade han med sitt berömda citat: "en ovanligt stor förkärlek för skalbaggar". Det finns över 350 000 olika skalbaggsarter, och hela 40 procent av världens insekter klassificeras som någon form av skalbagge. Trots att så många arter anpassat sig till sina respektive miljöer har ingen av dem utvecklat en gadd. Skalbaggar sticker helt enkelt inte. Det finns dock arter som utvecklat egna strategier för självbevarelse – vissa kan vara besvärliga för oss människor, men ingen av dem är egentligen farlig.
Ekoxarna har fått sitt namn efter sina hotfullt grenade käkar, som liknar en hjorts horn. Dessa käkar har utvecklats för strider mellan hannarna om parningsrätten. En ekoxe kan bita igenom mänsklig hud, men betten orsakar sällan mer än ett lindrigt obehag, läker snabbt och ger inga allvarliga skador. Ekoxar betraktas inte som skadedjur – tvärtom gynnar de skogsmiljön genom att hjälpa till att bryta ner dött virke. I Japan anses de vara så ofarliga och fascinerande att uppfödning av dem har blivit en populär hobby.
Blåsorbaggarna har fått sitt namn efter sin förmåga att framkalla blåsor på mänsklig hud. Blåsorna orsakas av bagens hemolymf, som de vuxna individerna utsöndrar i stora mängder när de pressas eller gnuggas. Blåsorna uppträder oftast på armar eller hals. Även om de orsakar obehag är de sällan smärtsamma och kräver normalt ingen annan behandling än grundläggande första hjälpen – de läker av sig själva. Dessa baggar dras till utomhusbelysning under natten, men enbart kontakt leder sannolikt inte till att hemolymfen frigörs och blåsor bildas.
Den afrikanska bombardierbaggen har kanske den mest imponerande försvarsmekanism som någon skalbagge någonsin utvecklat: en giftig, kokhett vätska som avfyras med ett högt, explosivt ljud. Bagens sikte är nästan perfekt i alla riktningar, vilket gör den till ett formidabelt besvär. Som tur är utgör bombardierbaggen inget större hot mot människor. Vätskan kan visserligen bränna och irritera huden, men den orsakar inga större skador – för de rovlevande myror som försvarsmekanismen ursprungligen utvecklats mot är den däremot förödande. Mekanismen är så sofistikerad att bombardierbaggar ofta nämns som argument inom kreationismen.
Dessa baggar, även kända som ängrar (Dermestidae), lever på as och påträffas ofta i stora mängder när de livnär sig på djurkadaver. De är inte kända för att attackera levande byten eller utgöra någon direkt fara för människor, men de kan bli skadedjur och angripa platser där dött animaliskt material lämnas oskyddat. Tack vare sin effektivitet när det gäller att rengöra skelett från köttrester används kadaverätande ängrar ofta av museer för att "skeletterisera" döda djur. De måste dock hållas under noggrann uppsikt, eftersom deras omättliga aptit annars kan få dem att även äta upp hudar, läder och papper.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online