
Pestens (1347–1351) dödade 30–60 % av Europas befolkning och formade konstnärligt uttryck djupt.
Försälan om gudomlig nåd → beställningar av Maria och barnet, helgon (Sebastian, Rochus), korsfästelse, Jüngsta domen. Votivbilder, pestalretavlor.
Kranier, timglas, utsläckta ljus, ruttnande lik i porträtt och gravskulptur. Påminnelse om dödlighet och jordiska gods marighet.
Allegoriska processioner: Döden (skelett) leder påve, kejsare, barn, bonde – alla lika inför dödligheten. Murmålningar, träschnitter (Holbein).
Grafiskt lidande (Kristi sår, martyrdödar). Giottos efterföljare, Simone Martini, Claus Sluter. Förrenässansnaturalism.
Råttor, loppor, pilar (Guds straff), personifikationer av Pest, Hungersnöd, Krig. Sankt Rochus visar pestbubo.
Adeln utplånades → köpmanskranskar, brödraskap, kommunala regeringar blir mecenater. Konsten blir mer civisk, mindre uteslutande aristokratisk.
Böneböcker blomstrar; kanter skildrar pestscener, begravningar, Döden.
Mästarkonstnärer dog (t.ex. Ambrogio Lorenzetti). Lärlingar fyllde luckor; stilar utvecklades snabbt.
Trauman katalyserade en föroccupation med död, individuell fromhet och mänskligt lidande som bestod in i renässansen och vidare (t.ex. Bosch, Bruegel, Vanitas-stilleben).
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online