Andningssvikt, sepsis, hjärtsvikt och andra allvarliga åkommor kan göra att en person behöver kopplas till en respirator – en apparat som andas åt patienten när denne inte förmår andas på egen hand. Vårdpersonal som arbetar med respiratorbehandlade patienter måste kunna bedöma patientens andningsstatus. Detta kräver kunskap om de variabler som hör till mekanisk ventilation, däribland platåtrycket.
Mekanisk ventilation klassificeras utifrån den form av andningsstöd som patienten får i respirator. Apparaterna är konstruerade för att omvandla, överföra och styra energi till patientens lungor på ett sätt som efterliknar det andningsarbete en person normalt utför på egen hand. Denna typ av ventilation är dock inte felfri, och maskinernas funktion utgör ingen mirakelkur. När en persons lungor har svikit av någon anledning bör mekaniskt andningsstöd pågå så kort tid som möjligt.
Tryckstödsventilation är ett spontant andningsläge som kan användas ensamt eller i kombination med andra ventilationsformer, exempelvis kontinuerligt positivt luftvägstryck (CPAP). Vid varje spontant andetag levererar respiratorn en förinställd inspiratorisk trycknivå ovanför baslinjetrycket. Volymstödsventilation kombinerar tryckstöd med säkerheten hos en volymgaranti under spontan andning. Oavsett valt läge kan en förinställd andningsfrekvens ställas in, så att respiratorn tar över andningen när patienten inte klarar av den själv.
En respiratorterapeut ansvarar oftast för den löpande övervakningen av patientens andning under respiratorvård. Terapeuten dokumenterar patientens respiratorparametrar för att lättare upptäcka förändringar i andningsstatusen. En av dessa parametrar är platåtrycket. För att få fram patientens verkliga platåtryck aktiverar terapeuten ett inspiratoriskt håll genom att trycka på motsvarande knapp i en halv till en sekund. Vid detta manöver mäts luftvägstrycket från toppen av andetaget tills det sjunker ner och planar ut mot en platå.
Platåtrycket vid positivtrycksventilation motsvarar det tryck som verkar inne i lungorna och de små luftrören. Ett alltför högt tryck kan skada lungornas alveoler, de små luftsäckarna där syreutbytet sker. Därför är det viktigt att hålla platåtrycket inom ett säkert intervall under hela behandlingen; i klinisk praxis strävar man vanligtvis efter att hålla trycket under cirka 30 cm H2O för att minska risken för tryck- eller volymskador på lungvävnaden.
Höga platåtryck kräver åtgärder, såsom ändring av ventilationsläge eller justering av den inblåsta syrehalten (FiO2), samt anpassning av tidalvolym och andningsfrekvens, tills trycken hamnar på en mer acceptabel nivå. Regelbunden mätning och snabb korrigering skyddar lungorna och minskar risken för komplikationer under vårdtiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online