Genom historien har en rad olika medel använts för att behandla brännskador, och metoderna har förändrats avsevärt över tid. På 1300-talet var det till exempel vanligt att strö krut på brännskador från slagfält – en praktik som tyvärr orsakade fler skador än den lindrade.
Pikrinsyran fick sitt stora genombrott som brännbehandling under 1800-talet och början av 1900-talet. Ämnet är dock högst problematiskt: det är ett sprängämne i samma familj som TNT, mycket instabilt i torrt tillstånd och dessutom kraftigt giftigt, särskilt när det används på djupa brännskador.
År 1896 publicerade British Medical Journal en artikel som beskrev användningen av pikrinsyra vid brännskador. Författaren konstaterade att ämnet minskade både smärta och infektionsrisk samt möjliggjorde bildandet av en skorpa under vilken såret kunde läka.
Kirurgen D'Arcy Power, verksam vid Victoria Children's Hospital i London, beskrev sin metod – en teknik som enligt honom själv hade sitt ursprung på franska sjukhus.
Behandlingen utfördes med en enprocentig lösning av pikrinsyra. Såret rengjordes först, varefter alla blåsor punkterades så att vätskan kunde tömmas ut – men utan att själva blåsan avlägsnades.
Därefter täcktes brännskadan med steriliserad gasbinda indränkt i pikrinsyralösningen. Gasbindan dämpades med bomullsvadd och hölls på plats med ett lätt förband.
Efter tre till fyra dagar blötlades förbandet bort och såret förbands på nytt.
Vid 1908 hade den amerikanska tidskriften Ellingwood's Therapeutist kunnat konstatera att pikrinsyreförband använts i USA i "fyra eller fem år".
Metoden hade då omarbetats: blåsor och död vävnad avlägsnades nu helt, och en femprocentig lösning av pikrinsyra användes. För att bevara fukten täcktes den syraindränkta gasbindan med paraffinpapper innan dämpning och bandagering.
Förbanden byttes initialt en eller två gånger per dag, men frekvensen minskades till vartannat eller var tredje dag i takt med att såret började läka.
Enligt Ellingwood var behandlingen smärtsam i början, men smärtan avtog "under medlets långsamt bedövande inverkan".
Även Power hade noterat pikrinsyrans smärtlindrande effekt, vilket bekräftades i en rapport i British Medical Journal år 1903.
I boken "Disinfection, Sterilization, and Preservation" från 2001 skriver Seymour Stanton Block att pikrinsyra har en "blygsam historia av antimikrobiell aktivitet".
I en tid före antibiotika och enkel smärtlindring betraktades pikrinsyra som den självklara standardbehandlingen för brännskador.
Nuvarande medicinsk praxis, såsom den beskrivs i "The Basic Principles of Wound Care", går ut på att upprätthålla god hygien och rätt fuktbalans i såret, vilket främjar tillväxten av ny vävnad.
Moderna sårförband innehåller ämnen som bevarar fukt samt antibiotika för att förebygga sårinfektioner. Dessutom finns ytterligare antibiotika tillgängliga för att behandla infektioner som trots allt skulle uppstå.
Användningen av pikrinsyra har därmed ersatts tack vare medicinsk forskning och utveckling.
Många olika ämnen har genom årtusendena använts för att behandla brännskador, och pikrinsyran är ett av dem. Liksom de flesta andra historiska behandlingar har den ersatts av nya och förbättrade metoder.
Inom den moderna västerländska medicinen har pikrinsyran ingen plats alls i vården av brännskador.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online