År 2002 uppskattades cirka 22 miljoner amerikaner – ungefär 9,4 procent av den totala befolkningen – missbruka narkotika eller vara beroende av den. Av dessa var 14,9 miljoner beroende av alkohol, ett lagligt och socialt accepterat rusmedel. Samtidigt har privata försäkringar i allt lägre grad använts som betalningskälla för yrkesverksamma personer som både har privat försäkring och ett missbruksproblem. Minskningen av ersättningarna skapar ett dilemma både för den enskilda individen och för skattebetalarna, eftersom bördan av missbruksvård i praktiken bärs nästan helt av offentligt finansierade vårdinrättningar – ofta med avgifter anpassade efter individens betalningsförmåga.
Enligt forskarna Mark och Coffey minskade privata försäkringars täckning för missbruksvård med i genomsnitt 1 procent per år mellan 1987 och 1997. Även om statistiken inte visade någon märkbar minskning av missbruk bland den yrkesverksamma befolkningen, hade andelen arbetstagare som täcktes för missbruksvård genom privata försäkringsavtal sjunkit med 23 procent sedan 1992, enligt en rapport från 2001.
Mark och Coffey konstaterar att alla kategorier av missbruksvård drabbats av de minskade ersättningarna från privata försäkringar. Institutionsvård, öppenvård och läkemedelsersättningar har alla försämrats, även om korttidsbehandling och öppenvård uppmuntrats av behandlare som ett sätt att sänka kostnaderna. Sammantaget sjönk intensiteten i alla behandlingsnivåer med 5 procent, trots att inget minskat behov av behandlingstjänster rapporterades på någon av nivåerna.
Institutionsvård, den dyraste formen av missbruksvård, har naturligt nog drabbats hårdast av de minskade privata ersättningarna. Intensiv vård inom en institutionsmiljö är faktiskt nödvändig för personer beroende av vissa droger, för att kunna få kvalificerad behandling av legitimerad psykiater, psykolog och övriga medlemmar i ett flerprofessionellt behandlingsteam – och för att hinna bygga nya vanor under tillräckligt lång tid så att de verkligen får fäste. Denna typ av vård är dock inte längre lättillgänglig, inte ens för arbetande personer med privat försäkring. De flesta försäkringar täcker högst kostnaden för avgiftning, ett förfarande som missbruksspecialister betraktar som klart otillräckligt och endast som första steget i behandlingen av beroendesjukdomen.
Öppenvård och korttidsbehandling rekommenderas oftast för att minska vårdkostnaderna, även när de inte visats vara mest effektiva i många fall. Täckningen för öppenvård genom privata försäkringsbolag har dock också minskat, och den tillåtna tiden för öppenvård har reducerats med i genomsnitt 10 dagar per person. Öppenvård, som redan traditionellt ansetts av många professionella vara för svag för att framgångsrikt motverka återfallsbenägenhet hos nykteriserade beroendepersoner, har nu sänkts till en ännu lägre intensitet.
Många personer med missbruksproblem har också andra psykiatriska diagnoser som bidrog till beroendet från början och som ökar risken för återfall, trots adekvat behandling av missbruksterapeuter. Dessa individer behöver individualiserad behandling av utbildad och legitimerad medicinsk personal med kunskap om både psykisk hälsa och beroendevård. Läkemedel krävs ofta både för de ursprungliga psykiatriska problemen och för de kemiska obalanser som missbruket skapat. Ersättningen för dessa läkemedel har minskat hos privata försäkringsbolag, vilket gör patienterna mer sårbara för psykisk ohälsa och återfall.
Kostnaderna för missbruksvård för den yrkesverksamma befolkningen läggs i allt högre grad över på den offentliga vården, till följd av de minskade privata ersättningarna. De offentliga missbruksvårdsinrättningarna var redan överbelastade av vårdbehovet hos försäkringslösa individer, hemlösa och andra behövande klienter som inte själva hade råd att betala för sin behandling. Många ekonomiskt pressade delstatsregeringar minskar dessutom sina egna budgetar i dagens svaga ekonomi för att kompensera kostnaderna för missbruksvård och psykiatrisk vård. Guvernör Sonny Perdue i Georgia minskade nyligen budgeten för missbruksvårdstjänster i sin delstat med hela 24 procent, vilket ledde till att tusentals behandlare med masterexamen blev arbetslösa och att många utsatta grupper förlorade tillgången till missbruksvård.
Utvecklingen illustrerar ett bredare strukturellt problem: när privata försäkringsbolag successivt drar ner på ersättningarna för beroendevård flyttas kostnaderna inte bort, utan över på den offentliga sektorn och i förlängningen på skattebetalarna – samtidigt som kvaliteten och tillgängligheten i vården försämras för dem som behöver den som mest.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online