Paruresis, även kallat blygt blåssyndrom, är en social fobi eller ångesttillstånd som gör att en person inte kan urinera när andra personer finns i närheten – eller när personen tror att andra kan vara i närheten. Det innebär oftast att den drabbade inte kan använda offentliga toaletter. Fobien drabbar både män och kvinnor i alla åldrar. Även om orsaken är psykologisk påverkar tillståndet den fysiska förmågan att kunna urinera. Lyckligtvis finns det flera effektiva behandlingar för paruresis.
Vid kognitiv beteendeterapi (KBT) arbetar patienten tillsammans med en psykoterapeut genom graduerad exponeringsterapi. Det innebär att personen successivt utsätts för den fruktade miljön över tid, tills rädslan minskar och situationen känns hanterbar. KBT syftar också till att utforska de tankeprocesser som ligger bakom paruresis, så att personen lär sig att bemöta irrationella tankar med hälsosammare tänkesätt.
KBT är en korttidsbehandling som vanligtvis består av sex till tio sessioner, följt av en period där patienten arbetar självständigt och därefter ett eller två uppföljningsbesök. Behandlingen kan ofta ge varaktiga förändringar i beteendet utan behov av långvarig medicinering. Med en skicklig terapeut och en motiverad patient är chanserna till framgång goda.
Treatmenten är kostsam – cirka 125 dollar per besök. Framgången beror dessutom på att en god relation mellan terapeut och patient etableras. Att delta i psykisk vård kan påverka en persons försäkringsbarhet, även om kontantbetalning kan minska risken att behandlingen syns i försäkringsjournalerna. KBT hjälper inte alla med paruresis, vilket kan göra att patienten behöver pröva andra metoder.
I stödgrupper får den som lider av paruresis regelbundet träffa andra med samma besvär. Deltagarna uppmuntrar varandra, övar graduerad exponeringsterapi tillsammans och delar tankar och erfarenheter kring återhämtningen.
Stödgrupper är oftast gratis och kan leda till varaktiga beteendeförändringar utan behov av långvarig medicinering. Grupperna innehåller ofta personer som själva har erfarenhet av att återhämta sig från besväret, vilket ger hopp och praktiska råd.
Gruppens storlek och sammansättning kan variera från ett möte till nästa. Eftersom ingen professionell terapeut är inblandad kan gruppen ha svårt att bearbeta de djupare psykologiska frågor som utgör en central del av paruresis.
Om paruresis behandlas med läkemedel används oftast selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), som även används mot social ångest. Ibland förskrivs monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare), vilka också verkar mot social ångest men kräver strikta dietrestriktioner.
Läkemedel har visat sig framgångsrika hos vissa patienter med paruresis, och många kan avbryta behandlingen efter ungefär ett år. För en del har medicineringen varit avgörande för att helt bli kvitt besväret.
Vissa patienter behöver kombinera flera läkemedel, högre doser eller byta preparat, vilket kan försämra livskvaliteten och ge oönskade biverkningar.
Paruresis är ett behandlingsbart tillstånd. Vilken metod som passar bäst – KBT, stödgrupper eller läkemedel – beror på individens behov, ekonomi och hur uttalad fobin är. Många kombinerar flera behandlingsformer för bästa resultat. Kontakta en läkare eller psykolog för att få hjälp med att välja rätt väg framåt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online