Första världskriget (1914–1918)
Magefeber (Salmonella Typhi) var en stor orsak till sjuklighet och dödlighet. Brittiska styrkor ensamma drabbades av ~1 miljon fall med >100 000 dödsfall. Franska och tyska arméer var lika förödade.
Behandling
- Endast stödjande vård: sängvila, hydrering, nutrition.
- Antibiotika otillgängliga (penicillin upptäckt 1928, inte ännu kliniskt).
- Kloramfenikol (första effektiva antibiotika för magefeber) introducerades 1948.
Prevention
- Parenteralt magefebervaccin (helcells, hetavdödade) introducerat 1896; brett använt men reaktogent.
- Sanitet: latrin-disciplin, vattenklorering, livsmedelsinspektion.
- Bärareupptäckt (t.ex. "Typhoid Mary" identifierad 1907).
Andra världskriget (1939–1945)
Magefeberincidens sjönk dramatiskt på grund av:
- Förbättrade vacciner (aceton-dödade, mindre reaktogena).
- Brett tillgängliga antibiotika: kloramfenikol (1948, sent i kriget), sedan ampicillin, TMP-SMX.
- Bättre fältsanitet, vattenrening (halazontabletter), avfallshantering.
- Förbättrad bärare-screening och uteslutning från matberedning.
Behandlingsframsteg
- Kloramfenikol blev standard – snabb defervesens, minskad dödlighet från ~10–20 % till <1 %.
- Stödjande vård förblev kritisk (vätske/elektrolythanering, steroider vid svår toxicitet).
Arv
Militär magefeberkontroll driver vaccinutveckling, sanitetsteknik och antibiotikadeployment – grunden för modern folkhälsa. Vid krigsslut var magefeber inte längre ett stort militärt hot i utvecklade arméer.
