Under första världskriget var tyfoidfeber en av de största orsakerna till sjukdom och död bland soldater. År 1914 uppskattas det att runt en miljon brittiska soldater insjuknade i sjukdomen, med över 100 000 dödsfall som följd. Tyfoidfeber var också ett allvarligt problem för den franska och tyska armén.
Den främsta behandlingen under denna tid var stödjande vård, vilket innebar vila, riklig vätska och näringsrik kost. Antibiotika förekom i viss utsträckning, men de var inte allmänt tillgängliga och inte alltid effektiva.
För att förebygga sjukdomen vaccinerades soldaterna. Vaccinet var inte helt effektivt, men det bidrog till att minska antalet fall. Soldaterna fick dessutom undervisning om hygienens betydelse, exempelvis att tvätta händerna regelbundet och undvika förorenad mat och vatten.
Under andra världskriget var tyfoidfeber fortfarande ett problem för militären, men det var inte lika utbrett som under första världskriget. Det berodde delvis på att antibiotika nu användes i större utsträckning och hade blivit både effektivare och lättillgängliga. Soldaterna hade dessutom bättre kunskaper om hygien och tillgång till förbättrade sanitära anläggningar.
Stödjande vård förblev grunden i behandlingen, men antibiotika användes nu betydligt oftare. Preparaten bidrog till att minska dödligheten i sjukdomen avsevärt.
Vaccinationen fortsatte även under detta krig, nu med ett förbättrat vaccin som var effektivare än det som använts under första världskriget. Hygienundervisningen upprätthölls, och de sanitära förhållandena vid fronten förbättrades successivt.
Som ett resultat av dessa åtgärder var tyfoidfeber inte längre något större hot mot militären när andra världskriget nådde sitt slut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online