Fonologisk störning, även kallad artikulationsstörning, innebär att ett barn inte kan bilda alla eller vissa av de taljud som normalt förknippas med dess ålder. Tillståndet förekommer i olika svårighetsgrader – från väl förståeligt tal där några ljud uttalas lite fel, till helt obegripligt tal även för föräldrar och nära anhöriga. Ett fonologiskt funktionshinder kan påverka barnets sociala utveckling och skolprestationer negativt. Orsakerna varierar beroende på typ av störning.
Även känd som utvecklingsrelaterad artikulationsstörning orsakas denna typ av fonologiskt funktionshinder av problem med form och struktur hos de ben och muskler som används för att bilda ljud, exempelvis tunga, tänder, gom och munhålans tak. Dessa avvikelser gör det svårt att uttala vissa ljud, och i vissa fall helt omöjligt. Kirurgiska ingrepp för att korrigera de strukturella problemen, följt av logopedisk behandling, leder oftast till ett normaliserat tal.
En annan typ av fonologiskt funktionshinder – även känd som dyspraxi eller dysartri – orsakas av neurologiska problem eller vissa avvikelser i hjärnan. Sådana avvikelser leder till nedsatt eller otillräcklig finmotorisk kontroll över de muskler som krävs för ljudbildning. Cerebral pares är en av flera sjukdomar som kan orsaka neurologiska problem som i sin tur leder till fonologiskt funktionshinder.
Begreppet utvecklingsrelaterad fonologisk störning används ofta för den typ av fonologiskt funktionshinder vars orsak eller ursprung är okänt. Denna form förekommer även hos personer med normal hörsel, genomsnittlig intelligens och utan påvisbara anatomiska, fysiologiska eller neurologiska avvikelser, samt med normal utveckling inom det expressiva språket. Eftersom en betydande andel av alla fall tillhör denna kategori återstår det fortfarande att fastställa säkra orsaksförklaringar.
Fonologisk störning förekommer hos cirka 2 procent av alla sex- till sjuåringar och hos cirka 3 procent av förskolebarn, och har observerats vara vanligare bland pojkar. Risken att utveckla störningen är markant högre hos pojkar, hos syskon till barn som redan har störningen samt hos barn med lågutbildade mödrar.
Flera andra faktorer kan bidra till fonologiskt funktionshinder eller ge symtom som lätt misstolkas som tecken på störningen. Exempel är nedsatt hörsel, socioekonomisk utsatthet, ett annat förstaspråk, regionala accenter eller uttalsvarianter samt begränsad exponering för olika språkljud. Barnets bakgrund och historia bör därför alltid beaktas när en fonologisk störning ska diagnostiseras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online