Det explosiva barnets syndrom – kännetecken, orsaker och hantering

Vad är det explosiva barnets syndrom?

Det explosiva barnets syndrom, som identifierades och beskrevs av Ross W. Greene, klinisk psykolog vid Harvard University, i boken The Explosive Child, är en samling beteendeproblem snarare än en specifik diagnos. Syndromet kan förekomma tillsammans med olika neuropsykiatriska tillstånd, bland annat Tourettes syndrom, autismspektrumtillstånd, bipolär sjukdom, trotssyndrom (ODD), ADHD och tvångssyndrom (OCD).

Därför rekommenderar Greene att man alltid börjar med en fullständig neuropsykiatrisk utredning för att identifiera och behandla den bakomliggande orsaken. Medicinering kan ibland behövas, men det finns ingen medicin som faktiskt behandlar själva det explosiva barnets syndrom.

Kännetecken

Det explosiva barnet är djupt inflexibelt och reagerar kraftigt på stress som orsakas av konflikter eller frustration i alla former, vilket leder till raseriutbrott. Barnets frustrationstolerans är låg och reaktionerna är ofta svåra att förutse. Greene betonar att barnet vill bete sig väl, men att det inte förmår tänka rationellt under dessa episoder och saknar de sociala färdigheter som krävs för att hantera stress.

Beteendemönster

Under ett utbrott kan barnet uppvisa tre olika typer av beteende:

• Verbalt aggressivt beteende: Barnet skriker, svär eller säger mycket sårande saker.
• Förstörande beteende: Barnet kastar, slår sönder eller förstör föremål som leksaker, möbler, telefoner eller böcker.
• Fysiskt aggressivt beteende: Barnet attackerar familjemedlemmar, vänner eller klasskamrater med händer, fötter eller vapen.

Ett barn kan uppvisa ett eller flera av dessa beteenden under samma utbrott.

Konsekvenser och varför bestraffning sällan fungerar

Eftersom barnet inte förmår tänka rationellt kring konsekvenser ger traditionella beteendevetenskapliga metoder som positiv och negativ förstärkning sällan resultat. Att införa konsekvenser för handlingar, exempelvis time-out eller förlorade privilegier, har heller liten effekt. Bestraffning minskar vanligtvis inte antalet utbrott – i stället kan den öka stressen och leda till ännu fler utbrott.

Hantering

Arbetet med att hjälpa ett explosivt barn börjar med noggranna observationer under två till fyra veckor för att identifiera vad som utlöser de explosiva beteendena samt vilka faktorer som påverkar dem. Ett barn kan exempelvis explodera i vredesmod när det får höra "nej", medan ett annat tappar kontrollen när det är trött eller hungrigt.

Nyckeln till framgång är att involvera alla vuxna i barnets närhet – familj, vårdgivare och lärare – i att förutse problem och minska stressen innan den uppstår. I stället för ett bestämt "nej" kan en vuxen prova "Låt oss prata om det" för att avleda barnet, och ett mellanmål kan lindra stressen hos ett hungrigt barn.

Korgsystemet – tre kategorier för att prioritera

Greene föreslår ett system med tre "korgar" för att prioritera och hantera beteenden, anpassat efter både barnet och föräldern:

• Korg A innehåller beteenden som inte är förhandlingsbara, oavsett barnets reaktion. Det handlar främst om säkerhetsfrågor: barnet måste exempelvis använda säkerhetsbälte och får inte ta med kniv till skolan.
• Korg B omfattar frågor som går att förhandla. Om delning av leksaker utlöser utbrott kan barnet tillåts slippa dela, men den vuxne arbetar sedan med barnet för att gradvis hjälpa det att bli mer flexibelt. Under lugna stunder kan föräldern fråga barnet vilka leksaker det skulle kunna tänka sig att dela, och när, och bygga vidare därifrån. Målet är att hjälpa barnet lära sig alternativa sätt att hantera stress – en process som kräver tid, tålamod och konsekvens.
• Korg C består av frågor som inte är värda en strid, exempelvis att låta barnet bära samma kläder till skolan varje dag eller äta bara en enda maträtt. Genom att ignorera mindre frågor minskar konflikterna och det finns mer stressfri tid att hjälpa barnet att utveckla flexibilitet.

Rättvisefrågor

Att tillåta explosiva barn att uppvisa beteenden som kanske inte accepteras hos andra barn, exempelvis att gå runt i klassrummet, kan skapa en känsla av orättvisa. Ruth Charney, medgrundare av Northeast Foundation for Children, betonar dock att andra barn ofta förstår att det explosiva barnet har särskilda behov. Med tiden kan barnet lära sig att kontrollera sitt explosiva beteende, men detta kräver en samordnad och enhetlig insats från alla vuxna som arbetar med barnet.