American National Standards Institute (ANSI) och International Safety Equipment Association (ISEA) samarbetar kring att fastställa standarder för varselkläder avsedda för personer som arbetar nära farliga miljöer. Standarderna, som senast uppdaterades 2007, innehåller rekommendationer om minimimängd reflekterande material, var detta material får placeras samt var särskilda funktioner får sitta.
I Europa och Sverige används den motsvarande standarden EN ISO 20471, men principerna är desamma: ju högre risk i arbetsmiljön, desto högre krav ställs på plaggets synlighet.
Dessa varselvästar är avsedda för personer som arbetar nära rörlig trafik och anläggningsmaskiner. Det inkluderar exempelvis poliser och brandmän vid olycksplatser, byggnadsarbetare på vägprojekt samt arbetare på byggarbetsplatser nära trafikerade vägar och i tätbebyggda områden.
Det handlar framför allt om materialet som västen är tillverkad av. Grundmaterialet är vanligtvis fluorescerande, vilket gör västen tydligt synlig under alla ljusförhållanden. Det retroreflekterande materialet reflekterar ljus tillbaka mot förare och signalerar att någon befinner sig nära körbanan. Dessutom finns ett kombinerat prestandamaterial (CPM), som förenar båda dessa egenskaper.
Tillverkare använder CPM för att uppfylla minimikraven på reflekterande material, och materialet används även för att indela västarna i flera olika klasser.
Klass 1 är den minst synliga typen av varselvästar och anses inte godkänd för arbete i vägmiljö, eftersom västarna endast innehåller minimimängden material: 217 kvadrattum (cirka 1 400 cm²) grundmaterial, 155 kvadrattum (cirka 1 000 cm²) retroreflekterande material eller CPM med grundmaterial, alternativt 310 kvadrattum (cirka 2 000 cm²) CPM utan grundmaterial.
Västar i prestandaklass 2 kräver 755 kvadrattum (cirka 4 900 cm²) grundmaterial, eller retroreflekterande material respektive CPM med grundmaterial motsvarande 201 kvadrattum (cirka 1 300 cm²). De högre kraven gör västen betydligt mer synlig i dagsljus och ger bättre täckning över torso.
Detta är minimikravet för arbete på statliga motorvägsprojekt i USA. Västar i klass 2 bärs även av dem som utför gräsklippning, besiktning, mätning och landmätning, arbete vid bomstationer samt incidenthantering.
Västar i klass 3 måste ha 1 240 kvadrattum (cirka 8 000 cm²) grundmaterial, eller retroreflekterande material respektive CPM med grundmaterial motsvarande 310 kvadrattum (cirka 2 000 cm²). Reflekterande material ska dessutom finnas på både armar och ben.
Dessa västar passar bäst för arbete i mycket trafiktäta områden, när det saknas barriärer mellan arbetare och körbana, samt för vägarbete på natten. Flaggvakter, räddningspatruller som arbetar nattetid och första responders använder denna klass.
Prestandaklass E avser byxor eller shorts tillverkade av samma reflekterande material som västarna. Plaggen kan kombineras med en väst i klass 2 eller 3 vid arbete i trafikintensiva miljöer för att uppnå full skyddsnivå.
Klass E-plagg krävs ha 465 kvadrattum (cirka 3 000 cm²) grundmaterial, eller retroreflekterande material respektive CPM tillsammans med grundmaterial motsvarande 108 kvadrattum (cirka 700 cm²).
Grundregeln är enkel: ju högre hastighet och ju tätare trafik på arbetsplatsen, desto högre klass krävs. Genom att välja rätt prestandaklass minskar risken för olyckor och arbetstagaren blir synlig för bilister i god tid – oavsett ljusförhållanden eller väder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online