Hörselnedsättning är en av de vanligaste fysiska funktionsnedsättningarna i världen. År 2005 uppskattade Ross E. Mitchell vid Gallaudet Research Institute att enbart i USA betraktade 11 miljoner människor sig som döva eller hörselskadade, medan miljontals ytterligare levde med någon grad av hörselnedsättning. Genom åren har forskare haft svårt att definiera exakt vilka kriterier som krävs för att en hörselnedsättning ska klassas som ett handikapp, snarare än en skada eller funktionsnedsättning.
År 1978 bildade American Speech-Language-Hearing Association (ASHA) en arbetsgrupp vars uppgift var att definiera de parametrar som avgör när en hörselskada övergår i ett hörselhandikapp. Två år tidigare, när ASHA först lade sina planer på arbetsgruppen, arbetade Förenta nationerna parallellt fram egna definitioner av hörselhandikapp genom Världshälsoorganisationen (WHO). Tillsammans har dessa två organisationer utvecklat liknande definitioner av begreppet handikapp och hur det skiljer sig från skada respektive funktionsnedsättning.
WHO definierar en funktionsnedsättning som "förlust eller avvikelse i psykologisk, fysiologisk eller anatomisk struktur eller funktion". Mer specifikt beskriver ASHA en hörselskada som en förändring av hörselorganens struktur eller funktion som gör dem onormala. WHO kopplar sedan samman skadan med funktionshinder genom att definiera funktionshinder som en begränsning av förmågan att utföra en aktivitet på normalt sätt till följd av skadan. ASHA definierar i sin tur ett hörselhandikapp som den nackdel en person möter i kommunikationen med andra i sitt dagliga liv till följd av en hörselskada.
Eftersom definitionen av hörselhandikapp bygger på en persons kommunikationsförmåga använder ASHA nio faktorer för att avgöra när en hörselnedsättning utgör ett handikapp snarare än en skada eller funktionsnedsättning. Ålder spelar en avgörande roll i identifieringsprocessen: personens nuvarande ålder, åldern när skadan uppstod samt åldern när skadan upptäcktes första gången väger alla in. Dessutom beaktas skadans art och omfattning, personens kommunikationsbehov, sambandet mellan hörselskadan och andra fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, rehabiliteringens omfattning och resultat, personens egen reaktion på skadan samt den övergripande effekten på kommunikationsförmågan.
Per definition placerar ett hörselhandikapp individen i en nackdel när denne kommunicerar med andra. Vetenskapligt sett handlar hörselhandikapp dock mindre om själva kommunikationen och mer om förmågan att uppfatta ljud. I Indien fastställdes definitionen genom Rehabilitation Council of India Act från 1992, som anger att hörselhandikapp innebär "dövhet med hörselnedsättning på 70 decibel (dB) eller mer i det bättre örat, eller total hörselförlust i båda öronen". Även ASHA har övervägt att mäta hörselhandikapp utifrån hörselkänslighet, det vill säga genom att beräkna en individs genomsnittliga hörtröskel vid frekvenserna 1000, 2000, 3000 och 4000 Hz. Enligt ASHA motsvarar ett lätt handikapp 25 dB, medan ett mycket svårt handikapp ligger på 75 dB. Låg individens hörsel någonstans inom intervallet 25–75 dB kunde personen därmed betraktas som hörselhandikappad.
Att korrekt klassificera ett hörselhandikapp påverkar en individs rätt till ekonomiskt stöd från staten och underlättar arbetet med lika rättigheter och möjligheter. WHO använder begreppet "handikapp" för att informera och påverka politiska beslut i syfte att göra sociala institutioner, exempelvis utbildning, lika tillgängliga för personer med handikapp. Utöver detta använder ASHA i USA samma faktorer för att bedöma när rehabiliteringsinsatser, särskilda tjänster eller ekonomiskt bistånd är motiverade.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online