Översvämningar hör till de mest förödande naturkatastrofer som finns, och få länder har erfarenhet av detta lika tydligt som USA. När orkanen Katrina drabbade New Orleans 2005 led staden en av de värsta katastroferna i landets moderna historia: skyddsvallarna som skulle hålla vattnet borta brast, stora delar av staden sattes under vatten och tusentals människor miste livet eller tvingades fly sina hem.
Genom historien har kontrollen av vatten alltid varit en utmaning för samhällen som byggts vid översvämningsbenägna vattendrag som floder och åar. Metoderna har förvånansvärt lite förändrats genom århundradena. Vissa beprövade tekniker har förbättrats tack vare nyare och starkare material som betong och stål, men grundprinciperna är desamma. Här presenteras de viktigaste anordningarna som används för att förebygga översvämningar.
Enligt USA:s arméingenjörskår (US Army Corps of Engineers) används fördämningar, så kallade levéer, för att blockera vattnets flöde när det stiger över den kritiska översvämningsnivån. En fördämning är en upphöjd barriär av jord som löper längs flodens eller åns stränder. När vattenståndet stiger kan vallen förhöjas eller förstärkas, och samhällen som hotas av högvatten förstärker ofta sina vallar med sandsäckar.
Ingenjörer kan i viss utsträckning beräkna hur mycket vatten och vilken kraft en fördämning klarar av att motstå. Det ger människor i översvämningsområdet värdefull varningstid att förbereda en evakuering.
Dammar är den kanske viktigaste anordningen för vattenreglering. De fångar upp och lagrar vatten både för användning – exempelvis dricksvatten och vattenkraft – och som skydd mot översvämningar. Dammar som ligger vid källorna till floder och åar fångar upp kraftiga avrinningar efter häftiga regn eller snösmältning. Vattnet släpps sedan långsamt ut och fångas upp igen av dammar längre nedströms. På så sätt kan mängden vatten som når huvudfloden styras.
Dammar kombineras ibland med ett system av slussar som öppnas och stängs för att reglera vattenflödet ännu mer exakt.
Avlastningsområden, så kallade floodways, är en metod som bygger på planerad översvämning. Tekniken används i Nederländerna och har blivit allt populärare världen över. Idén är att leda översvämningsvattnet till mark som avsatts just för detta ändamål. En park vid floden kan exempelvis översvämmas för att skydda ett lagerdistrikt, och en skog tar mindre skada av översvämning än en åker med grödor.
J. Bret Bennington, geolog vid Hofstra University, påpekar att ett samhälle som väljer denna metod måste flytta bostäder och verksamheter samt låta jordbruksmark i översvämningszonen återgå till våtmarker. I Nederländerna har detta tänk konkretiserats i programmet "Room for the River" (Rum för floden), där floder ges mer utrymme i utbyte mot ökad säkerhet för bebyggda områden.
Större tätorter med strandnära stadsdelar som inte kan ges någon annan funktion installerar ofta flodmurar, så kallade floodwalls. Det är armerade betongmurar som löper en begränsad sträcka längs flodens stränder. De byggs höga nog att överträffa alla tänkbara högsta vattenstånd i just det vattendraget. Ligger flodens historiska översvämningsnivå exempelvis nio meter över normalt vattenstånd kan muren byggas femton meter hög.
Flodmurar är effektiva, men vid extremt stora översvämningar finns risk att vattnet stiger över dem. Skulle vattnet bryta igenom över muren kan det dessutom bli instängt bakom den och inte kunna rinna tillbaka till vattendragets huvudfåra.
I praktiken kombineras oftast flera av dessa metoder för att ge ett samhälle bästa möjliga skydd. Modernt översvämningsskydd bygger dessutom på tidiga varningssystem, noggranna väderprognoser och långsiktig markplanering. I takt med ett förändrat klimat, med kraftigare regn och stigande havsnivåer, blir behovet av genomtänkt översvämningsskydd bara större.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online