Inom mikrobiologin innebär färgning av bakterier att man behandlar dem med ett färgämne för att kunna se dem tydligare i mikroskop. Ofärgade bakterier framstår som klara och färglösa, vilket gör det svårt att urskilja deras former. Utöver formen kan även hur lätt en bakterie låter sig färgas av vissa färgämnen – eller om den alls går att färga – ge värdefulla ledtrådar om dess identitet. Syrafast färgning är en speciell färgningsteknik som är effektiv på just de bakterier som inte kan färgas med vanliga metoder.
För att färga en vanlig bakterie appliceras flytande färg på objektglaset i ungefär en minut, varefter överskottet sköljs av med vatten. Differentiell färgning använder däremot olika färgämnen för att skilja åt två typer av bakterier på samma objektglas. Ett klassiskt exempel är gramfärgning: glaset färgas först med kristallviolett och jod och avfärgas sedan med alkohol. Grampositiva celler behåller den mörklila färgen även efter alkoholbehandlingen, medan gramnegativa celler återgår till att vara färglösa. Därefter läggs en andra färg i en kontrasterande kulör, till exempel rosa, på – de gramnegativa cellerna blir då rosa medan de grampositiva behåller sin ursprungliga lila färg.
Vissa bakterier har mycket tjocka cellväggar uppbyggda av lipider – fetternas byggstenar – vilket gör dem vaxartade och nästan helt vattentäta. En vanlig färg kan därför inte tränga in i cellen. Under 1880-talet försökte forskare studera Mycobacterium tuberculosis, bakterien som orsakar tuberkulos, men den ville inte behålla en vanlig gramfärgning om den inte låg i färglösningen i upp till 24 timmar. Paul Ehrlich, som senare utvecklade det första effektiva läkemedlet mot syfilis, löste problemet genom att ta fram den syrafasta färgningstekniken, som tvingar in färgen i bakterierna. Ehrlichs metod tog bara 45 minuter, och dagens moderniserade teknik kräver endast cirka fem minuter.
För att tvinga in färgämnet – vanligtvis karbolfuksin – i bakterierna hettas objektglaset över en bägare med kokande vatten i fem minuter. Under hela processen måste glaset ständigt hållas översvattnat med färglösning och får aldrig torka. Ett alternativ till upphettning är att använda modifierad Kinyoun-karbolfuksin, som inte behöver värmas – men då är det desto viktigare att glaset inte torkar under de fem minuter det ligger i färgen. Oavsett vilken primärfärgningsmetod som väljs avfärgas glaset därefter med syraalkohol – inte vanlig alkohol – och färgas sedan med en sekundär motfärg i en annan kulör för att synliggöra eventuella andra bakterier i provet. De bakterier som behåller sin primärfärg trots avfärgningen med syraalkohol kallas syrafasta.
Mycobacterium tuberculosis är extremt farligt och får endast undersökas på sjukhus och kliniska laboratorier som har separata rum eller specialkonstruerade överföringskåpor för att förhindra smittspridning. Det är förbjudet att arbeta med bakterien i vanliga akademiska laboratorier. Istället används ofta Mycobacterium smegmatis, men eftersom den har en betydligt tunnare cellvägg än M. tuberculosis är risken större att man råkar överavfärda preparatet och därigenom förlorar primärfärgen.
Ångorna från karbolfuksin är giftiga, så vid upphettning måste arbetet ske i ett dragskåp som fångar upp ångorna och leder ut dem utanför byggnaden. Vill man helt undvika riskerna med upphettning kan Kinyoun-karbolfuksin användas istället. Denna variant har en högre koncentration av fenol och fuksin – de två verksamma ämnena i färgen – och tränger in i bakterierna utan att behöva värmas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online