Luftprov samlas in för att fastställa koncentrationen av föroreningar i luften. Det finns fyra olika typer av provtagningsmetoder för luftföroreningar, och var och en har sina egna fördelar. Valet av system beror på behovet av portabilitet samt vilken typ av förorening som ska upptäckas.
Passiv provtagning används för att få en indikation på föroreningsnivåer under en period av några veckor upp till flera månader. Denna typ av provtagning utförs ofta nära stora vägar eller kraftproduktionsanläggningar för att upptäcka nivåer av kvävedioxid och bensen. Metoden är dock inte tillräckligt exakt för att identifiera direkta föroreningskällor – den används främst för att få en uppfattning om de genomsnittliga föroreningsnivåerna i ett område.
Vid passiv provtagning används ingen fysisk pump för luftinsamling. Istället monteras ett rör med en inbyggd provsamlare på den plats som ska undersökas, vilket gör att det naturliga luftflödet passerar genom röret. När provperioden är avslutad placeras lock på rörets båda ändar och enheten skickas till laboratorium för analys.
Aktiv provtagning fungerar på samma sätt som passiv provtagning, med den avgörande skillnaden att metoden använder en pumpmekanism. Luften pressas fysiskt genom ett filter eller en kemisk lösning för att samla upp provet, som sedan analyseras i laboratorium. Luft strömmar över filtret med en specificerad hastighet (volym) under en bestämd tidsperiod.
Fördelen med denna metod är att laboratoriet kan beräkna den exakta mängden förorening i luften. Genom att byta provuppsamlare i enheten kan provtagaren rikta in sig på specifika föroreningar inom ett givet område, och mätningarna kan genomföras dagligen.
Automatisk provtagning är utformad för provtagning på en enda punkt, exempelvis vid fabrikers skorstenar. Utrustningen är sofistikerad och producerar högupplösta mätningar. Med hjälp av metoder som spektroskopi och gasanalys analyseras proverna online i realtid, vilket ger korrekta data som visar aktuella föroreningsnivåer. Dessa enheter kräver höga krav på kalibrering och driftprocedurer för att garantera tillförlitliga resultat.
Vanliga föroreningar som upptäcks av automatiska provtagare är bensen, kolmonoxid, ozon, svaveldioxid samt kväveoxider. Precis som vid all annan föroreningsprovtagning skickas informationen vidare till regionens miljömyndighet för övervakning och bedömning mot gällande föroreningsnormer.
Vid optisk analys sänds en ljusstråle från en sändare till en detektor. Genom att analysera ljusets våglängd går det att avgöra vilken typ av förorening som finns i luften. Alla molekyler absorberar ljus i olika grad och vid olika våglängder. Genom att studera skillnaderna i ljuset kan man identifiera vilka molekyler som finns i ljusets väg, vilket gör det möjligt att bestämma mängden förorening i luften.
Differential Optical Absorption Spectroscopy (DOAS) är en spektroskopisk teknik med lång mätväg, där detektorn placeras på stort avstånd från sändaren, vilket möjliggör realtidsmätningar av föroreningskoncentrationer. Spektroskopi kan användas för att upptäcka kända föroreningar så länge deras ljusabsorptionsvärden är dokumenterade.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online