Att avgöra rätt sätt att åtgärda ett oljeutsläpp beror helt på utsläppets specifika förhållanden. Väderförhållanden och oljetyp är två av de mest vägande faktorerna när beslut fattas om hur saneringen ska läggas upp. Säkerheten för människor och djur måste också alltid beaktas, särskilt när frågan är om tillsats av kemikalier ger mer nytta än risk. Ofta är en mindre riskfylld metod – en som bygger på icke biologiskt aktiva ämnen – den första försvarslinjen. När ett utsläpp börjar utgöra ett hot finns fyra grundläggande saneringsmetoder att överväga.
Vänta och se om naturliga processer bryter ner utsläppet. Petroleumprodukter bryts alltid ner med tiden, vilket sprider ut hotet utan större ingrepp. Denna metod används endast när det inte finns något omfattande hot mot kustlinjer, marina industrier eller vattenlevande arter. Solen, havsströmmar och vind hjälper till att avdunsta de flesta oljor som förekommer i ett typiskt utsläpp. Detta gäller särskilt om oljan klassificeras som "lätt". Ofta är detta den första åtgärd som vidtas efter att ett utsläpp har rapporterats, och den kan senare överges om hotet ökar. Bevaka utsläppets tillstånd i upp till två månader.
Denna metod innebär att utsläppet innesluts med stora anordningar som kallas bommar. Bommar kan vara uppblåsbara av plast, eller – vid försök att innesluta mer aggressiva utsläpp – tillverkade av extremt tungt men flytande material. När utsläppet har inneslutits relativt väl skummas vattenytan med stora skumningsanordningar, som kan konstrueras som stora nät eller mer tekniskt avancerade sugmaskiner. Vid väderförhållanden med kraftig vind och höga vågor blir dock denna teknik betydligt mindre effektiv. Samla in utsläppet med bommarna under cirka en vecka och fortsätt sedan med skumningen, där varje del av utsläppet går igenom så många gånger som behövs.
Disperseringsmedel används för att minska ytspänningen i utsläppet, vilket hjälper oljan att brytas ner och spridas snabbare. I takt med att ytspänningen minskar minskar också förmågan hos olja och vatten att hållas åtskilda. Havsströmmarna blir då mycket effektiva på att flytta och sprida petroleumprodukten. Dropparna som bildas under processen är dessutom mer benägna att genomgå naturlig avdunstning. Risken med att tillföra disperseringskemikalier måste dock vägas in, liksom den dokumenterade effektiviteten hos just det aktuella medlet mot den typ av olja som har spillts. Kontakta lokala myndigheter för att avgöra vilket disperseringsmedel som passar utsläppet bäst, och upprätthåll en löpande nytto-/riskanalys under hela processen.
Biologiska medel, såsom naturligt förekommande petroleumnedbrytande mikrober, kan tillföras eller odlas fram från befintliga populationer för att åtgärda utsläppet. Populationerna kan stimuleras att växa och föröka sig genom tillsats av ytterligare biologiska ingredienser, såsom kväve och fosfor, vilka i praktiken fungerar som gödning för de organiska nedbrytningsorganismerna. Temperaturen och vattnets allmänna egenskaper i området avgör metodens totala effektivitet. Bygg ett team av erfarna biologer som odlar och upprätthåller populationen. Denna process kan pågå, ibland som ett skyddande underhåll, i upp till ett decennium.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online