CFC – klorfluorkolväten – räknas bland de mest miljöfarliga kemikalier som samhället har använt. Ändå fanns ämnena länge i populära produkter som sprayburkar och kylskåp. Under de kommande decennierna upphör världen helt med produktionen av CFC, men för att förstå varfor krävs en titt på historien bakom dessa gaser.
Klorfluorkolväten utvecklades i slutet av 1920-talet som ett säkrare alternativ till dåtidens farliga köldmedier, som svaveldioxid och ammoniak. Dessa gaser orsakade allvarliga olyckor i kylsystem, och CFC framstod som en idealisk lösning: stabil, lättanvänd och trygg att hantera.
Trots att forskare idag vet att CFC bryter ner ozonskiktet hade ämnena flera egenskaper som gjorde dem mycket användbara. De är giftfria för människor, icke brandfarliga, korroderar inte material och är extremt kemiskt inerta. Därför blev de snabbt standard i kylskåp, luftkonditionering, sprayburkar och skumplast.
Många tror att enbart CFC skadar ozonlagret, men sanningen är att hela gruppen så kallade halokarboner sannolikt bidrar till ozonnedbrytning. Halokarboner är alla föreningar där fluor, klor eller brom är bundna till en kolatom. Det innebär att även andra liknande gaser utgör ett hot mot atmosfären.
I USA begränsar Environmental Protection Agency (EPA) både importen och den inhemska produktionen av CFC till väsentliga användningsområden. Sedan 2009 är doseringsinhalatorer för medicinskt bruk en av de få tillåtna användningarna som återstår.
Enligt Montrealprotokollet, det internationella avtal som reglerar ozonnedbrytande ämnen, ska all användning av CFC och halokarboner vara helt avvecklad senast 2030. Tills dess minskar produktionen och konsumtionen stegvis, medan övergången till alternativa köldmedier och drivgaser redan pågår världen över.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online