Fakultativ vattenreabsorption är den process genom vilken njurarna återabsorberar vatten från filtratet i samlingsrörena – men endast när kroppen behöver det. Processen aktiveras vid vätskebrist eller när halterna av antidiuretiskt hormon (ADH) i blodet är höga. ADH, även känt som vasopressin, bildas i hypotalamus och lagras i hypofysens baklob. Hormonet ökar samlingsrörens permeabilitet för vatten, vilket gör att mer vatten kan tas upp igen och återföras till blodbanan.
Filtratet som anländer till samlingsrörena från de proximala tubuli och Henles loop har redan koncentrerats genom återabsorption av vatten och joner i nefronets tidigare delar. Ytterligare koncentration sker dock i samlingsrörena, särskilt när ADH är närvarande. Utan ADH är cellerna i samlingsrörväggen i princip ogenomträngliga för vatten. När ADH binder till sina receptorer sätts akvaporiner – små vattenkanaler – in i cellmembranet, vilket kraftigt ökar permeabiliteten. Den höga koncentrationen av lösta ämnen i njurmärgen skapar en osmotisk gradient som drar vatten ur filtratet och ut i det omgivande interstitiet.
Det vatten som lämnar filtratet och passerar ut i interstitiet tas därefter upp i blodbanan via kapillärerna – de så kallade vasa recta – som omger samlingsrörena. Denna transport drivs av det osmotiska tryck som uppstår till följd av den höga koncentrationen av lösta ämnen i njurmärgens vävnad.
Fakultativ vattenreabsorption är avgörande för att kroppen ska kunna upprätthålla sin vätskebalans och undvika uttorkning. Eftersom processen styrs av kroppens aktuella behov kan njurarna finjustera hur mycket vatten som återabsorberas: vid vätskebrist sparas vatten, medan överskottsvatten utsöndras med urinen när vätskeintaget är stort. På så sätt fungerar mekanismen som ett dynamiskt reglersystem som ständigt anpassar urinens koncentration efter kroppens status.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online