Schweiziske psykiatern Eugene Bleuler (1857–1939) myntade begreppet "schizofreni" år 1908. Termen syftar på en "klyvning" av sinnet, det vill säga en splittring mellan tankar, känslor och beteende. Även de exakta orsakerna till schizofreni fortfarande inte är helt klarlagda, finns det starka belägg för att en onormal hjärnfunktion spelar en avgörande roll vid sjukdomen. Modern hjärnavbildning och neurokemisk forskning har identifierat flera specifika områden och mekanismer som tycks påverkas.
Enligt dopaminhypotesen är signalsubstansen dopamin överaktiv hos personer med schizofreni. Ett överskott av dopamin i hjärnans mesolimbiska bana kan leda till motoriska och kognitiva störningar, det vill säga psykos med hörsel- och synhallucinationer. Denna teori ligger till grund för många av dagens antipsykotiska läkemedel, som verkar genom att blockera dopaminreceptorer.
Många patienter med schizofreni uppvisar strukturella förändringar i hjärnan, särskilt i pannlobens region. Magnetresonanstomografi (MRI) visar tydliga minskningar av grå hjärnsubstans samt nedsatt hjärnvolym och aktivitet hos drabbade patienter. Dessa fynd hjälper forskare att förstå hur sjukdomen påverkar tankeförmåga, planering och emotionell reglering.
Hos patienter med schizofreni tenderar hjärnans ventriklar och basala ganglier, som ligger i pannloben, att vara större än normalt. Samtidigt framstår hippocampus och amygdala – den mandelformade struktur som är central för känslohantering – som mindre. Dessa avvikelser i storlek kan bidra till de kognitiva och emotionella symtom som ofta ses vid sjukdomen.
En studie från Columbia University (Science Daily, 2009) fann ökad aktivitet i hippocampus när forskarna skannade hjärnorna hos personer med förhöjd risk att utveckla schizofreni. En majoritet av patienterna med denna tidiga överaktivitet utvecklade senare sjukdomen. Fynden kan möjligen underlätta en tidig diagnos och öppna för förebyggande insatser innan fullt utbrott av schizofreni.
Schizofreni kan behandlas med antipsykotiska läkemedel, exempelvis Zyprexa (Olanzapin) eller Risperidon. Dessa mediciner är effektiva mot både sjukdomens negativa och positiva symtom. Vanliga biverkningar inkluderar muntorrhet, dåsighet, suddig syn samt tardiv dyskinesi – ofrivilliga rörelser i tunga, ansikte, mun och käke. Behandlingen kombineras oftast med psykosocialt stöd och regelbunden uppföljning för bästa möjliga resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online