De flesta associerar begreppet "röntgen" med bilden som läkaren tar av ett ben när en fraktur misstänks. I själva verket är röntgenstrålning den strålning som används för att kunna ta den bilden. Genom att rikta en ström av högenergetiska fotoner mot ett område skapas en bild. Varje grundämne har dessutom sin egen karakteristiska röntgenstrålning, vilket gör det möjligt att skilja mellan hud, muskler och skelett. Dessa strålar upptäcktes av en slump av en tysk fysiker som arbetade sent en natt i sitt laboratorium.
Den tyske fysikern Wilhelm Röntgen var den första som systematiskt studerade röntgenstrålningen år 1895. Han var från början intresserad av experiment med så kallade Crookes-rör, som använde jonisering för att frigöra elektroner. Han var så fascinerad att han stannade kvar sent en kväll, långt efter att hans assistenter hade gått hem. Det var den unika kombinationen av det mörka rummet och en skärm av fluorescerande material som låg kvar på ett bord några meter bort som alstrade det bekanta gröna skenet av strålning på bordet framför apparaten.
Röntgen blev förvånad och upprepade experimentet många gånger för att bekräfta sina fynd. Eftersom han saknade en bättre definition döpte han strålarna till "X-strålar", där X stod för det okända. I många år efter upptäckten kallades de "röntgenstrålar" till hans ära – ett namn som fortfarande lever kvar i stora delar av världen.
När egenskaperna hos Crookes-rören blev tydliga tillverkades speciella rör med kall katod, kända som Crookes-röntgenrör, som användes fram till 1920. Dessa rör var mycket opålitliga och svåra att kontrollera, men deras nytta var obestridlig. Det var därför inte förvånande att en rad forskare fortsatte att arbeta med att förbättra tekniken, även under tiden som Crookes-rören fortfarande användes.
Med John Ambrose Flemings uppfinning av den termioniska dioden 1904 applicerades en ny typ av katodrör – en het katod – på röntgenkonceptet. Dessa rör tillät ström att fortsätta flyta i vakuum, vilket ökade kontrollmöjligheterna avsevärt. Runt 1920 hade de helt ersatt Crookes-rören.
År 1917 tilldelades Charles Barkla Nobelpriset i fysik för sina bidrag till röntgenforskningen. Han upptäckte att varje grundämne har en karakteristisk röntgenstrålning och att dessa strålar kan spridas av gaser. Fortsatt forskning visade dessutom att strålarna kan diffrakteras av kristaller. Denna forskning ledde fram till utvecklingen av Coolidge-röret, som möjliggjorde en kontinuerlig produktion av röntgenstrålar. Coolidge-röret används fortfarande idag och ger en tydlig och pålitlig bild.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online