Det är inte ovanligt att byggnader med högst fem våningar saknar hiss. I dessa hus fungerar trappan oftast gott som enda kommunikationsväg mellan planen, och att gå några trappor uppförs betraktas allmänt som hanterbart för de flesta.
Hissar återfinns framför allt i högre byggnader, där det skulle vara både opraktiskt och betungande att enbart förlita sig på trappor. Ju fler våningar, desto mer besvärlig blir trappgången – särskilt när man bär tunga inköp, skyndar sig till jobbet eller flyttar möbler.
En hiss innebär betydande kostnader för såväl installation som drift och underhåll. I låga byggnader bedöms ofta investeringen inte motiverad, eftersom trappan är effektiv, kräver lite underhåll och tar minimal plats. En hiss behöver dessutom ett genomgående schakt, vilket minskar den användbara ytan i varje våning.
Samtidigt väger tillgängligheten allt tyngre. Personer med nedsatt rörelseförmåga, äldre och familjer med barnvagn har stor nytta av hiss även i lägre hus. I många länders byggregelverk ställs därför numera krav på hiss eller annan trappfri lösning i nya flerbostadshus – oavsett antal våningar. Det gör att gränsen för när en hiss anses nödvändig successivt flyttas nedåt.
Sammanfattningsvis beror förekomsten av hissar främst på byggnadens höjd, kostnaderna och gällande regelverk. I låga byggnader har trappan traditionellt dominerat, men stigande krav på tillgänglighet gör att hissar blir allt vanligare även i fastigheter med bara några få våningsplan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online