När människokroppen slutar utföra sina normala, livsuppehållande funktioner – som att andas eller upprätthålla en hjärtrytm – kan en läkare besluta att livsuppehållande utrustning tillfälligt ska överta dessa uppgifter. De mest grundläggande kroppsfunktionerna som kan ersättas omfattar andning och näringstillförsel, vilket sker med hjälp av en mekanisk respirator och en näringssond.
Livsuppehållande behandling är ovärderlig för patienter som har en chans att återhämta sig efter ett trauma eller en allvarlig sjukdom. Respiratorer, katetrar och hjärtdefibrillatorer utför viktiga kroppsfunktioner tills patienten kan återuppta dessa på egen hand. På detta sätt får en patient som annars skulle ha avlidit en ny chans till livet.
Livsuppehållande behandling fungerar som en bro som upprätthåller livet tills kroppen återigen kan försörja sig själv. Även om den vanligtvis används för traumapatienter som drabbats av en skada eller ett medicinskt tillstånd som får kroppen att sluta fungera, är den också värdefull under vissa kirurgiska ingrepp, när patienten är djupt sederad.
En respirator, eller mekanisk andningsapparat, är den vanligaste typen av utrustning som används som livsuppehållande behandling. Patienten måste ha ett hjärtslag för att kunna dra nytta av en artificiell andningsmaskin. I vissa fall kan en hjärtdefibrillator, som är inopererad i bröstet, skicka en elektrisk puls till hjärtat om det slutar slå. Två andra typer av livsuppehållande behandling upprätthåller urinfunktion och näringsintag med hjälp av katetrar och näringssonder.
Eftersom livsuppehållande åtgärder försörjer hjärnan och andra organ med syre kan en annars frisk patient återgå till ett normalt liv efter att kroppen läkt från ett trauma eller en sjukdom. Möjligheten att rädda liv är det yttersta målet med livsuppehållande behandling.
Grundläggande livsräddning (Basic Life Support, BLS) är något annat i den meningen att det avser akuta livräddande åtgärder i en nödsituation, som vanligtvis ges innan patienten kommer till sjukhuset. Ambulanspersonal eller personer utbildade i hjärt-lungräddning (HLR) utför oftast BLS på en patient som saknar hjärtslag eller inte andas. BLS är också den första åtgärden vid drunkningstillbud.
Debatten kring om det är klokt att använda livsuppehållande åtgärder för patienter utan möjlighet till återhämtning ledde till införandet av den så kallade levande viljan (Living Will) – ett dokument som patienten undertecknar i förväg om hen inte vill ha livsuppehållande behandling när chansen att återfå ett normalt liv är liten. I dessa fall har en DNR-order (Do Not Resuscitate, ”försök inte återuppliva”) företräde framför livsuppehållande åtgärder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online