Exponeringsfaktorerna vid röntgen avgör hur tydligt de anatomiska strukturerna syns på en röntgenbild. De påverkar också den stråldos som patienten utsätts för. Även om de flesta digitala röntgensystem idag gör det möjligt att justera svärtningen och olika gråtoner på bilden i efterhand, är det fortfarande en prioritet att ge patienten en rimlig och försvarbar strålexponering. Ansvaret för stråldos och bildkvalitet bör ligga hos röntgenoperatören – inte hos datorn.
Utöver vissa faktorer som ligger utanför operatörens kontroll kan tre aspekter av strålningsemissionen normalt justeras direkt av röntgenoperatören:
Dessa faktorer bestämmer både antalet röntgenstrålar som alstras och deras förmåga att tränga igenom kroppen. Detta beskrivs ofta som strålkäglans kvantitet och kvalitet.
mAs är produkten av milliamperage och exponeringstid och ansvarar främst för kvantiteten röntgenstrålar som produceras. Milliamperage är en elektrisk term för strömstyrkan, det vill säga hur många elektroner som passerar genom röntgenröret per sekund, medan tiden anger exponeringens längd. Kvantiteten strålar som når filmen eller bildmottagaren bestämmer bildens övergripande svärta, alltså hur mörk bilden blir.
Kilovoltspetsen styr röntgenstrålarnas genomträngningsförmåga och kvalitet. Strålar som inte lyckas passera genom kroppen visas som vita områden på bilden. Det är helt normalt att täta vävnadsstrukturer, exempelvis ben, absorberar mer strålning än mjukvävnad. På bilden styr kVp framför allt kontrasten, det vill säga skillnaden mellan ljusa och mörka områden. En strålkägel som alstras med högre spänning ger lägre kontrast, vilket resulterar i en bild med många olika gråtoner.
När avståndet mellan röntgenröret och bildmottagaren minskar ökar intensiteten i strålkäglan. Principen är densamma som när en glödlampa verkar starkare ju närmare man befinner sig, medan ljuset upplevs svagare på större avstånd – detta följer den så kallade inversa kvadratlagen. Vid de flesta röntgenundersökningar är avståndet förutbestämt, ofta 100 cm för extremiteter och cirka 180 cm för lungor. I vissa situationer kan det dock bli nödvändigt att ändra avståndet, och då används normalt en motsvarande kompensation i mAs för att bibehålla korrekt exponering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online