Heparin är ett blodförtunnande läkemedel, så kallat antikoagulerande medel, som används för att förebygga blodproppar i lungor, vener eller artärer. Hos vissa patienter ges det även före operation för att minska risken att proppar bildas. Heparin administreras som en injektion direkt i en ven – aldrig i muskeln. Beroende på patientens tillstånd kan läkaren ordinera en heparindropp, antingen med kontinuerlig eller intermittent infusion.
Många läkare och sjukhus följer ett fastställt heparindroppsprotokoll som all personal måste följa. Protokollet hjälper till att förebygga överdosering och allvarliga biverkningar, vilket kan innefatta kraftiga blödningar. På vissa sjukhus klassas heparin som ett "högriskläkemedel" (high alert), och då krävs ofta att två sjuksköterskor närvarar vid intravenös administration för att minska risken för mänskliga misstag.
Innan behandlingen påbörjas kontrolleras APTT (aktiverad partiell tromboplastintid), PTT (partiell tromboplastintid) samt ett fullständigt blodstatusprov (CBC). PTT-testet används för att upptäcka koagulationsrubbningar, medan APTT övervakar heparinbehandlingen och kan påvisa brister i det interna koagulationssystemet.
Protokoll anger vanligtvis två sätt att beräkna dosen: antingen utifrån patientens kroppsvikt eller utifrån att personen nyligen haft en stroke. Läkaren har alltid det slutgiltiga ansvaret för doseringen till den enskilda patienten. Som exempel rekommenderar Oregon Health and Science University en bolusdos på 80 enheter per kilo kroppsvikt (baserat på patientens faktiska vikt), följt av en infusion på 18 enheter per kilo och timme. Även ålder och kön kan spela roll vid bestämning av rätt dos.
Vissa protokoll föreskriver att blodstatus ska tas dagligen, medan andra kräver provtagning varannan eller var tredje dag. Många protokoll rekommenderar dessutom att APTT och PTT kontrolleras sex timmar efter att droppen startats. Beroende på sjukhusets riktlinjer eller läkarens ordination kan laboratorieproven tas mer eller mindre ofta. Vissa läkare fortsätter provtagningen tills patienten haft två värden inom terapeutiskt intervall.
Även om vissa patienter endast får lindriga biverkningar, som smärta eller irritation vid injektionsstället, är det viktigt att noggrant bevaka allvarligare symtom. Dessa inkluderar svarta eller blodiga avföringar, tandkötsblödningar, upphostat blod, näsblod, smärta i vad eller ben, domningar, bröstsmärta samt kraftig blödning från sår. Vid tecken på dessa symtom bör behandlingsteamet omedelbart kontaktas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online