Radiografi är avgörande för att diagnostisera många sjukdomar och patologier som kan upptäckas på en läkarmottagning. Många undersökningar och ingrepp ryms inom radiologins område, men vanlig radiografi är det äldsta och mest använda diagnostiska verktyget inom detta fält. Även känt som röntgen, kan dessa radiografiska bilder tas med två huvudsakliga tekniker. Den första och äldsta tekniken är filmradiografi, medan det nyare alternativet är digital radiografi.
Wilhelm Conrad Röntgen upptäckte en ny våglängd, eller "stråle", år 1895. Eftersom han inte kände till egenskaperna hos dessa strålar kallade han dem lämpligt nog för X-strålar (röntgenstrålar). Detta slumpmässiga fynd under ett rutinexperiment blev grunden för den medicinska radiografin. Utvecklingen gick snabbt och har ökat med tiden. Under de följande 85 åren byggde utvecklingen på kombinationer av röntgenfilm och skärmar. Röntgenbilder togs på dessa filmer och framkallades i kemikalier för att producera en bild. I numret maj–juni 2007 av tidskriften "Radiographics" noterar Markus Korner m.fl. två nya metoder för bildtagning och när de introducerades. År 1980 användes datortomografi-baserad beräknad radiografi (Computed Radiography, CR) för första gången, och år 1994 introducerades direkt digital radiografi (Direct Digital Radiography, DR). Båda dessa betraktas som digital radiografi.
De två sätten att få fram en röntgenbild har flera likheter. Båda kräver en röntgenexponering för att skapa en bild. Beräknad radiografi (CR) liknar filmradiografi, även kallad konventionell radiografi, eftersom den kräver en kassett och använder samma radiografiska utrustning som den konventionella radiografin. De är också jämförbara på så sätt att bilden, när den väl har fångats i kassetten, måste bearbetas vidare för att kunna visas. Direkt digital radiografi (DR) och beräknad radiografi (CR) liknar varandra genom att båda kan ta fram bilder på några sekunder och båda skapar en digital bild som kan visas på praktiskt taget vilken dator som helst.
Beräknad radiografi (CR) och filmradiografi skiljer sig åt på flera viktiga sätt. För det första använder CR en fotostimulerbar fosforplatta inuti kassetten, istället för den emulsionsgelatinbelagda film som används vid konventionell radiografi. För det andra måste filmen vid konventionell radiografi tas ut ur kassetten i ett mörkrum så att inget ljus exponerar filmen, varefter den körs genom en framkallningsmaskin för att erhålla en fysisk kopia av bilden. Vid CR placeras kassetten i en "läsare" som digitaliserar bilden till en datorskärm. Detta kallas en mjuk kopia (soft copy). Med DR behövs ingen kassett alls, eftersom bilden fångas direkt upp av en platt läsare och visas inom några sekunder på en skärm, där den sedan kan godkännas eller raderas.
Digital radiografi erbjuder många fördelar jämfört med filmradiografi. Den viktigaste fördelen är en total minskning av stråldosen till patienten i de flesta fall. Även om en patient överexponeras blir bilden oftast bra, eller kan bearbetas så att den ser bra ut, vilket gör att en ny exponering inte behövs. Med digitala bilder kan bilderna ses snabbt och lagras digitalt. Digitala bilder har också många efterbehandlingstekniker som kan användas för att göra bilden diagnostiskt bättre. För digitala bilder behövs varken något mörkrum eller de kemikalier som används i framkallningsmaskinen.
Det finns inte många nackdelar med digital radiografi jämfört med konventionell radiografi, men kostnaden är en betydande faktor. Digitala radiografisystem är dyrare att installera och dyrare att ersätta om delar går sönder. En annan nackdel är att en röntgensköterska eller teknolog riskerar att rutinmässigt överexponera patienter, i vetskap om att bilden kommer att bli bra, till skillnad från hur bilden skulle se ut om den var underexponerad. Denna nackdel kan dock minskas genom goda kvalitetssäkringsprogram och genom att följa tillverkarens rekommenderade exponeringsindex eller känslighetstal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online