Diagnostisk radiografi innebär användning av radioaktiva ämnen vid behandling och diagnos av sjukdomar. En diagnos kan kräva röntgen, som är en form av joniserande strålning. Diagnostisk radiografi omfattar även ultraljud och magnetresonanstomografi (MRI), som använder ljudvågor respektive magneter för att identifiera problem och avvikelser i kroppen. Även datortomografi (CT) ingår i området – där röntgenteknik kombineras med datorbearbetning för att skapa detaljerade tvärsnittsbilder.
Läkare som använder diagnostisk radiografi i vården av sina patienter ställs därmed inför flera viktiga etiska frågor. Nedan går vi igenom de mest centrala dilemmana.
Innan varje undersökning eller ingrepp måste läkaren inhämta patientens samtycke. Det förutsätts att samtycket är informerat – alltså att patienten förstår vad som ska göras, hur undersökningen går till och vilka risker den innebär.
I praktiken uppstår dock flera problem. Läkare kan vara oense om vilka undersökningar som faktiskt behövs, vilket kan leda till att nödvändiga tester uteblir. Patienter kanske inte heller förstår hur lång tid en undersökning tar, eller så väljer de att undvika besvärliga eller obehagliga procedurer.
Att fastställa hjärndöd kräver avancerad bildgivande utrustning. Eftersom tillgången på sådana apparater är begränsad och många patienter behöver undersökningarna, kan läkare tvingas skjuta upp diagnosen hos patienter i vegetativt tillstånd så att utrustningen kan användas för andra.
Kärnan i problemet är prioritering: har den vegetativa patienten och dennes familj företräde, eller ska den vaken och rörliga patient som väntar på en diagnos gå först? Läkaren måste fatta ett beslut, eftersom en bildundersökning kan avgöra en patients överlevnad, medan en annan kan fastställa att en patient är hjärndöd – vilket i sin tur kan frigöra sjukhusresurser för en tredje patient som behöver behandling.
Kostnadsmedvetna patienter undviker ofta dyra radiografiska undersökningar, även när de skulle kunna bidra till en korrekt diagnos. Detta skapar press på både patient och vårdgivare.
Även bland läkare finns etiska fallgropar. Vissa är beredda att vilseleda patienter för att få dem att genomgå specifika undersökningar eller tester. Andra kan avböja kostsamma ingrepp eftersom utrustningen eller specialistkompetensen som krävs är begränsad. En läkare kan dessutom av rädsla för att förlora patienten till ett konkurrerande sjukhus välja att inte erbjuda de undersökningar som endast det andra sjukhuset utför.
Läkare måste avgöra vid vilken ålder barn själva kan lämna ett giltigt samtycke till en radiografisk undersökning eller ett test. Ungdomar på gränsen till myndig ålder samt intagna minderåriga utgör särskilt känsliga etiska fall.
När det gäller minderåriga som är frihetsberövade måste läkaren väga om statens intressen går före patientens egna rättigheter. Diagnostisk radiografi används dessutom för att upptäcka barnmisshandel samt i samband med aborter och missfall – och här måste läkaren noggrant bedöma när det är etiskt försvarbart att genomföra dessa undersökningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online