Människor har experimenterat på ett enormt antal icke-mänskliga varelser i årtusenden. Djurförsök möter omfattande kritik, men leder samtidigt till betydande medicinska framsteg som räddat miljontals liv.
Djurförsök har bidragit till medicinsk kunskap redan sedan 300-talet f.Kr., då den grekiske läkaren Erasistratos enligt Royal Society of Medicine "utförde otaliga experiment på djur" som ledde honom till en "välgrundad förklaring" av människans andning. År 1998 rapporterade Nuffield Council of Bioethics att djurförsök hade blivit så utbrett att forskare världen över använder cirka 50 till 100 miljoner djur årligen.
Kliniker använder läkemedlet Herceptin för att behandla Her2/neu-positiva former av bröstcancer. Effekten och toxiciteten hos Herceptin kan endast testas på levande modeller, eftersom forskarna måste kunna avgöra hur läkemedlet påverkar kroppens komplexa och sinsemellan beroende system. Datorer kan ännu inte modellera dessa system tillräckligt väl för att ersätta dem – delvis för att ingen helt förstår hur levande system fungerar, vilket innebär att forskarna inte kan ge datorerna tillräcklig information. Modeller baserade på döda djur uppfyller inte heller alla forskningskrav, eftersom forskarna bland annat måste analysera hur Herceptin påverkar cancertcellernas rörelser – något som inte förekommer i döda organismer.
År 1923 tilldelades kirurgen Frederick Banting och fysiologen J.J.R. MacLeod Nobelpriset för den praktiska utvinningen av insulin, ett hormon som används för att behandla patienter med diabetes. Deras forskargrupp underband en hunds bukspottkörtelgång för att kunna samla insulin, och kirurgiskt avlägsnade bukspottkörteln hos andra hundar för att efterlikna sjukdomen. Därefter injicerades insulinet i hundarna utan bukspottkörtel, vilket höll dem vid liv. Andra forskare byggde vidare på detta arbete, och statistik från National Diabetes Information Clearinghouse år 2007 visar att uppskattningsvis fem miljoner diagnostiserade diabetiker enbart i USA är beroende av insulin.
År 1959 lade mikrobiologen R.L. Burch och zoologen W.M.S. Russell fram reduktion, ersättning och förfining som principer för att minska djurförsökens lidande. En artikel i tidskriften Alternatives to Animal Testing and Experimentation år 2007 konstaterade att "antagandet av dessa principer inom de vetenskapliga samfunden runt om i världen" har blivit "utbrett".
Reduktion innebär att antalet använda djur eller den oro och det lidande som orsakas minskas. Ersättning innebär att levande modeller byts ut mot alternativa modeller, eller att mindre medvetna djur (som ryggradslösa) används istället för mer medvetna djur (som ryggradsdjur). Förfining innebär att testmetodikerna görs mindre smärtsamma för djuren.
Vissa filosofer anser att djurens kognition är relevant för frågan om försökens etik. René Descartes, som ansåg att djurförsök var berättigade, betraktade djur som rena maskiner – delvis på grund av deras oförmåga att kommunicera abstrakta begrepp. David Hume hävdade dock att djur uppenbarligen är "utrustade med tanke och förnuft", eftersom de strävar efter mål på intelligenta sätt som liknar människans. Han förespråkade därför en "skonsam behandling" av djur. I takt med att den vetenskapliga forskningen om djurkommunikation går framåt, justerar filosofer sina positioner om djurens kognition, ofta med skilda uppfattningar om hur beteende, kommunikation och kognition hänger samman.
Vissa filosofer, som Jeremy Bentham, menar att frågan inte gäller kognition eller kommunikation, utan huruvida försöksdjuren lider. Andra fördömer att människor och djur ges olika moralisk vikt enbart på grund av sin art; Peter Singer kallar sådana distinktioner för "artism", i analogi med begreppet "rasism".
Animal Liberation Front och andra extremister har översatt radikala djurrättsfilosofier till våld, bland annat genom bombningar av forskningsanläggningar. Trots detta fokuserar forskare i allmänhet på "djurens välfärd" snarare än på djurrättigheter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online