Kliniskt avfall, ofta kallat biofarligt avfall, kräver noggrann hantering och korrekt slutförvaring. Misstag kan kosta liv och leda till smittsamma utbrott. Sjukhus, kliniker, vård- och omsorgsboenden, öppenvårdskirurgiska center, medicinska laboratorier samt biomedicinska forskningsanläggningar måste därför alla arbeta extremt försiktigt när de hanterar detta avfall.
Kliniskt avfall omfattar bland annat vassa föremål som engångsnålar och medicinska instrument, kroppsvätskor, vävnader, organ samt cell- och bakteriekulturer. Kliniker, tekniker och övrig personal på alla nivåer måste känna till gällande rutiner för hantering och bortskaffande, så att biprodukter från behandling och forskning kan tas hand om på ett säkert sätt.
Placera använda engångsnålar och andra vassa instrument omedelbart i hårda plastbehållare avsedda för vassa föremål. De flesta vårdanläggningar har förstärkta, sticktåliga behållare i varje undersöknings- och patientrum. Dessa är ofta utrustade med specialkonstruerade lock som gör att föremål kan läggas in men inte tas ut igen. Se alltid till att endast instrument hamnar i behållarna – aldrig fingrar eller händer.
När behållarna ska transporteras, antingen till anläggningens autoklav eller till ett externt företag för hantering av biofarligt avfall, bör de placeras i ytterligare en hård behållare, exempelvis en hink eller större låda, som extra skydd mot läckage och spill.
Häll alla kroppsvätskor i särskilt utformade hårda plastbehållare märkta med texten "Biofara". Sådana behållare ges oftast tydliga signal färger, som orange eller röd, för att snabbt fånga uppmärksamheten, och de brukar förses med den internationella biofarsymbolen. När behållarna bärs till laboratoriet för kemisk avkontaminering eller ska bortskaffas via avloppet bör de placeras i hinkar eller större kärl som extra skydd mot läckage.
Överlämna alla kirurgiska verktyg och instrument som använts under en operation till operations- eller kirurgteknikern, som räknar dem och kontrollerar att rätt antal finns på plats. Teknikern ska därefter omedelbart föra över instrumenten till den sterila teknikern på avdelningen för autoklavering och desinfektion.
Lägg fasta kroppsvävnader eller organ som inte ska skickas till patologilaboratoriet i en redan autoklaverad plastpåse för biofarligt avfall. Varje operations- och procedursala bör ha sådana påsar lättillgängliga; de är oftast kraftfullt färgade och tydligt märkta. När vävnaden placerats i påsen ska den förseglas, och du bör kontrollera att påsen säkert klarar vikten. Placera därefter påsen i en hård plastbehållare eller hink som extra säkerhetsåtgärd innan den bärs till anläggningens förbränningsugn.
De flesta sjukhus bränner sitt avfall på egen plats, medan vissa laboratorier utan förbränningsugn förseglar plastbehållarna och överlämnar dem till externa avfallstjänster.
Alla laboratorieföremål som kommer i kontakt med biologiskt material – exempelvis petriskålar, provrör, kolvar och pincetter – ska autoklaveras. Prover av mänsklig vävnad eller avföring ska däremot förbrännas, oavsett om ugnen finns på plats eller hos en extern leverantör. Kontrollera alltid vilken rutin som gäller vid din anläggning.
Använd påsar och behållare för biofarligt avfall även för djurvävnad, kroppsvätskor och djuravfall, på exakt samma sätt som för material från människor. Om anläggningen inte enbart bedriver djurforskning ska det djurkliniska avfallet förseglas och lämnas till en lämplig extern avfallstjänst. Bästa praxis är att aldrig blanda djurkliniskt och mänskligt kliniskt biologiskt avfall.
Säker slutförvaring av kliniskt avfall bygger på tydliga rutiner, rätt utrustning och välutbildad personal. Genom att konsekvent använda godkända behållare, försegla påsar korrekt, autoklavera återanvändbart material och separera olika avfallstyper minskar risken för smittspridning, arbetsskador och miljöpåverkan avsevärt. Följ alltid din anläggnings interna riktlinjer samt gällande lagstiftning för hantering av biofarligt avfall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online