Inom vårdinrättningar används olika isoleringssystem för att förhindra smittspridning. Valet av isoleringsform avgörs av vilken mikroorganism som orsakar infektionen och hur den överförs. Här presenteras de vanligaste isoleringsformerna som kan tillämpas:
Kontaktisolering används när en patogen sprids genom direkt fysisk kontakt med en smittad person, med kontaminerade ytor eller med föremål. Typiska exempel är multiresistenta bakterier som MRSA samt tarminfektioner orsakade av Clostridioides difficile.
– Patienten placeras i enkelrum med egen toalett, eller samvårdas med patienter som har samma infektion (så kallad koortering).
– Personal bär skyddsrock och handskar vid varje inträde i rummet.
Denna form tillämpas när patogenen sprids via luftvägsdroppar som bildas vid hosta, nysning, tal eller vissa vårdprocedurer. Exempel på aktuella infektioner är influensa, kikhosta och vissa hjärnhinneinflammationer.
– Enkelrum med egen toalett rekommenderas, alternativt ett avstånd på minst en meter till andra patienter.
– Kirurgiskt munskydd används vid inträde i rummet.
Används när patogenen kan överföras via små partiklar som svävar kvar i luften under längre tid och kan spridas med luftströmmar. Tuberkulos, mässling och vattkoppor är klassiska exempel.
– Rummet måste ha negativt lufttryck med minst sex luftomsättningar per timme.
– Personal använder en väl anpassad andningsskyddsmask av typ N95 (i Sverige ofta FFP3) vid inträde.
Denna form används för patienter med kraftigt nedsatt immunförsvar, exempelvis efter benmärgstransplantation eller intensiv kemoterapi, för att skydda dem från mikroorganismer i omgivningen.
– Rummet hålls under positivt lufttryck så att oren luft inte strömmar in.
– Luften filtreras genom HEPA-filter (high-efficiency particulate air) som fångar partiklar och sporer.
Omvänd isolering syftar till att skydda immunsupprimerade patienter från infektioner som vårdpersonal eller besökare i sin tur kan bära på. Principen är alltså motsatt jämfört med vanlig isolering – det är patienten som skyddas, inte omgivningen.
– Patienten får ett enkelrum.
– Personal bär handskar och skyddsrock vid inträde.
– Antalet besökare kan begränsas och regleras.
Här isoleras patienten i ett privat rum oavsett smittväg. Denna åtgärd tillämpas ofta vid infektioner med särskilt hög smittpotential eller när strikt inneslutning krävs, exempelvis vid okänd etiologi eller farliga patogener.
Oavsett vilken isoleringsform som väljs styrs åtgärderna av aktuella patogener och av respektive vårdinrättnings riktlinjer för smittskydd. Noggrann handhygien, korrekt användning av personlig skyddsutrustning (PPE) och konsekvent efterlevnad av rutiner för infektionsprevention och smittkontroll är avgörande för att isoleringen ska ha full effekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online