Dehydrering är ett komplext syndrom som kan vara svårt att diagnostisera. Det kan vara särskilt försvagande redan i lindriga former om det inte upptäcks i tid. Vissa läkemedel, såsom vätskedrivande tabletter (diuretika), kan dessutom orsaka farliga obalanser i kroppens vätske- och elektrolythushållning.
Att läsa av laboratorieresultat för att avgöra om en patient är dehydrerad kräver viss erfarenhet. Natrium, kalium och urea (BUN) är alla viktiga indikatorer på patientens vätskestatus. Dessa värden avslöjar ofta dehydrering långt innan fysiska symptom hinner visa sig.
Börja med att titta på natriumnivån. Om den ligger över laboratoriets referensområde kan patienten lida av hypertont dehydrering. Det innebär att vätska dras ut ur cellerna på grund av den höga koncentrationen natrium i blodet, som en kompensation för den förlorade vätskan. Om natriumvärdet istället ligger under referensområdet har patienten hypotont dehydrering. Detta orsakas oftast av en snabb elektrolytförlust till följd av läkemedel som diuretika eller vätskedrivande tabletter.
Granska därefter kaliumnivån. Om den ligger under laboratoriets referensområde kan hypotont dehydrering ligga bakom. Denna typ av dehydrering drar vätska ur blodkärlen och in i cellerna, och orsakas vanligtvis av behandling med diuretika.
Studera slutligen ureavärdet (BUN – blood urea nitrogen) tillsammans med kreatininnivån. Vid svår dehydrering kommer BUN-värdet att vara betydligt högre än kreatininmälet, vilket tyder på att njurarna koncentrerar urinen kraftigt på grund av vätskebristen.
Kom ihåg att laboratorievärden alltid ska tolkas i sammanhanget av patientens totala kliniska bild. En läkare bör kombinera provsvar med fysisk undersökning och sjukdomshistoria innan någon diagnos ställs eller behandling påbörjas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online