Tidskriften Prehospital and Disaster Medicine publicerade i augusti 2004 en studie ledd av professor Sternberg och hans forskarkollegor. Studien fastställde ett konkret antal av hur ofta sjukhus tvingades evakuera: totalt 275 incidenter mellan åren 1971 och 1997. Detta var den första publicerade studien med statistik över sjukhusevakueringar i USA, och den visade tydligt att evakueringar inte bara förekommer – de ökar dessutom för varje decennium.
Rutgers Center for State Health Policy rapporterade att akutbesöken i enbart New Jersey uppgick till 3,36 miljoner år 2005. På nationell nivå har detta antal mer än tredubblats, vilket är anledningen till att vårdpersonal bedömde det nödvändigt att ha en effektiv policy för att evakuera patienter och personal när en kris inträffar.
Ett sjukhus kan behöva evakueras på grund av antingen ett internt eller ett externt nödläge. Vid interna nödlägen listar New York Center for Terrorism Preparedness and Planning (NYCTP) i sin policy från mars 2006 brand, rök, utsläpp av farliga ämnen samt giftiga gaser som skäl till evakuering. Andra orsaker kan vara bortfall av miljösystem och teknisk support, bortfall av medicinska gaser, explosion, polisinsatser eller väpnade besökare.
Som externa nödlägen nämner NYCTP naturkatastrofer, regionalt strömavbrott, civila oroligheter, terrorism, strålning och kontaminerade offer.
Komplikationer under en sjukhusevakuering är att vänta; telekommunikation kan vara obefintlig och patienternas möjlighet att samarbeta varierar. För att behålla kontrollen förväntas varje sjukhusanställd förstå och vara beredd att genomföra antingen en horisontell eller en vertikal evakuering. Enligt NYCTP ska personalen alltid börja med att ta bort patienter som befinner sig i omedelbar fara – att vänta på instruktioner är inte ett alternativ.
Vid en horisontell evakuering flyttas patienterna till en säkrare plats på samma våningsplan. En vertikal evakuering genomförs däremot när hela byggnaden behöver tömmas, exempelvis när själva sjukhusstrukturen hotas och alla våningsplan måste lämnas.
Eftersom evakueringspolicyer uppdateras utifrån förändringar i verksamheten och ny information kompletterade Center for BioTerrorism Preparedness and Planning NYCTP:s riktlinjer med nya åtgärder i maj 2006. Samtidigt bekräftades den grundläggande tumregeln för patientförflyttning: först, sedan resten, sist.
Den första gruppen som flyttas – förutom de som befinner sig i omedelbar fara – är patienter som har full rörelseförmåga och behöver minst assistans.
Den andra gruppen som ska evakueras består av patienter med begränsad rörlighet som behöver måttlig hjälp.
Sist evakueras de patienter som helt saknar förmåga att klara sig själva. Dessa individer är ofta beroende av någon form av livsuppehållande behandling och kräver mer än två personer ur sjukhuspersonalen för att kunna flyttas på ett säkert sätt.
Varje county i USA har närliggande vårdinrättningar som är utpekade som mottagare för sjukhuspatienter vid nödsituationer. År 2009 rapporterade Wyandotte County i Kansas City, Kansas, att 306 inrättningar med medicinsk assistans stod till förfogande – ett antal som varierar mellan olika delstater.
I en ideal situation placeras patienterna i tillfälliga säkra områden inom sjukhusets egna lokaler tills återinträde i byggnaden är möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online