Patienter som söker vård på en vårdinrättning får förr eller senare en bedömning av vilken vårdsnivå de behöver. Klassificeringen syftar till att placera patienten i rätt miljö, så att skadan eller sjukdomen ges rätt typ av behandling och omvårdnad. Huruvida patienten läggs in på sjukhus, skrivs ut eller remitteras till intermediär vård eller intensivvård avgörs utifrån kriterier som fastställts av medicinska fackorgan och, i USA, till och med av den federala staten.
Intermediär vård är ett brett begrepp som beskriver vårdenivån för patienter som behöver mer omfattande vård än grundläggande medicinsk behandling, men som inte kräver intensivvård. Begreppet har sitt ursprung i Storbritannien, där det ursprungligen användes för att klassificera äldre patienter, framför allt inom äldreboende och hemsjukvård. Klassificeringen av intermediär vård styrs i hög grad av policyfrågor – försäkring och placeringsbeslut – snarare än av medicinsk vetenskap.
Begreppet intensivvård har däremot en tydlig definition. Intensivvårdspatienter lider av livshotande skador eller sjukdomar som drabbar vitala organ. De behandlas för att förhindra organsvikt, ett tillstånd som annars riskerar att bli dödligt.
En patient inom intermediär vård är svår att identifiera med blotta ögat – en besökare ser sällan respiratorer, slangar eller andra livsuppehållande apparater. Dessa patienter vistas oftast i särskilda vård- och boendeformer snarare än på sjukhus. De behöver inte ligga inneliggande, men de bör inte heller vara hemma med enbart återkommande läkarbesök – de kräver kontinuerlig tillsyn.
Intensivvårdspatienter kan däremot ofta kännas igen på respiratorer, intravenösa dropp och övervakningsmonitorer som hör till deras vård. Den egentliga identifieringen sker dock genom diagnos och föreskriven behandling: Om behandlingen skulle avbrytas och patientens tillstånd snabbt försämras på ett livshotande sätt, hör patienten hemma i intensivvården.
Ett av de mest använda kriterierna för att avgöra om en patient behöver intermediär vård är den amerikanska federala statens riktlinjer för Medicaid-mottagare. Kriterierna specificerar under vilka förhållanden patienten kräver kontinuerlig vård av legitimerad läkare, samt ett eller flera ytterligare villkor – exempelvis övervakning av kost, terapi och direkt hjälp från en annan person med dagliga sysslor som att äta och klä på sig.
Kriterierna för intensivvård kan variera, eftersom begreppet används både på sjukhus och inom annan hälso- och sjukvård och ofta är utbytbart mot termen ”kritisk vård”. Society of Critical Care Medicine anger sina intagningskriterier som brist på autonomi – alltså att kroppen inte längre kan fungera på egen hand – samt vetenskapliga belägg som stödjer detta. Om sådana belägg saknas godtas ett expertutlåtande från en erfaren intensivvårdsmedicinare.
I många vårdmiljöer beror antagningen till – och kvarhållandet på – intensivvården också på patientens egna förhandsbeslut. Patienter som har dokumenterat sina önskemål inför livets slut eller utsett en närstående med vårdfullmakt kan själva påverka sin vårdsnivå. En patient som ursprungligen bedömdes behöva intensivvård kan därmed klassificeras som ”för sjuk för att ha nytta av behandlingen”, exempelvis om denne tackar nej till livsuppehållande apparater.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online