Strålsäkerheten är av största vikt på radiologiska avdelningar, eftersom röntgenapparater, datortomografer (CT) och kameror inom nuklearmedicinen alla bygger på joniserande strålning för att producera de bilder som läkare använder för att ställa diagnoser. Joniserande strålning är farlig eftersom den orsakar skador på cellerna i kroppen.
När röntgenstrålningen upptäcktes år 1895 visste ingen hur farlig joniserande strålning egentligen var. Joniserande strålning klyver fragment av DNA-molekylen och skapar fria radikaler i cytoplasman. Könscellerna är särskilt känsliga för denna typ av skada.
Problemet med röntgenstrålar är att de tränger igenom nästan alla slags material. De passerar genom väggar som om de inte ens fanns där.
Det är just förmågan att tränga igenom nästan vilket material som helst som gör röntgenstrålar så värdefulla inom medicinsk diagnostik. De passerar enkelt genom mjukvävnad som muskler och fett, men inte lika lätt genom tätare vävnad som ben.
För att skydda både personal och patienter byggs radiologiska avdelningar med blyskydd. Blyet finns i väggarna till röntgenrummen samt i glaspanelerna som radiografer använder för att övervaka patienterna under undersökningen. All personal som arbetar med strålning bär dessutom dosimetrar som registrerar vilken stråldos de utsätts för.
Inom nuklearmedicinen används radioaktiva isotoper som injiceras i patientens blodström. Därefter används en speciell kamera för att följa isotopernas väg genom kroppen. Efter några timmar eller dagar har radioaktiviteten helt avklingat.
Vissa röntgenundersökningar kräver att personalen befinner sig i rummet under själva proceduren. Vid dessa typer av undersökningar bärs skyddande blyförkläden. Liksom övrig strålningspersonal bär även dessa medarbetare dosimetrar som registrerar all strålning de utsätts för.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online