En pulsoximeter är en medicinsk apparat som indirekt mäter graden av hypoxi, det vill säga syrebrist i kroppens vävnader. Apparaten registrerar syremättnaden i det arteriella blodet med hjälp av spektralanalys och mäter samtidigt pulsfrekvensen. Pulsoximetern fästs på en yttre kroppsdel, oftast ett finger eller en öronsnibb, för att kunna avläsa värdena.
Pulsoximetern mäter blodets syremättnad genom att analysera de specifika våglängderna hos syresatt (mättat) respektive syrefattigt (omättat) hemoglobin i de röda blodkropparna. Procentandelen syremättnad beräknas sedan utifrån förhållandet mellan dessa två mätvärden.
Värdena för syremättnad och blodflöde visas på en skärm, och en ljudsignal indikerar pulsfrekvensen. Pulsoximetrar är mest noggranna inom intervallet 70 till 100 procent syremättat blod. Låga mätvärden eller onormala pulsar kan utlösa larm från apparaten, vilket gör att vårdpersonal snabbt kan upptäcka försämring hos patienten.
Flera yttre förhållanden kan påverka mätningarnas noggrannhet och tillförlitlighet, exempelvis:
Även patientens egen kroppsliga status påverkar pulsoximeterns noggrannhet och mätområde. Bland de viktigaste interna faktorerna finns:
Eftersom apparaten är konstruerad för att endast mäta två våglängder hos hemoglobin ger kolmonoxidsyttat hemoglobin ett liknande värde som syresatt hemoglobin. Detta innebär att en pulsoximeter inte kan skilja mellan normal syresättning och kolmonoxidförgiftning – ett viktigt att känna till vid bedömning av patienter som kan ha exponerats för rök eller avgaser.
Sjukvårdsinrättningar använder pulsoximetrar eftersom de ger kliniker en snabb och smärtfri, indirekt övervakning av hypoxi. Apparaten kräver inga blodprov, kan användas kontinuerligt och möjliggör tidig upptäckt av syrebrist innan allvarliga komplikationer uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online