1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

Dentala kompositmaterial – vad består en tandfyllning egentligen av?

Tandkompositmaterial används för att fylla de håligheter som uppstår när kariesangripen tandvävnad har tagits bort. Ingreppet är allmänt känt som en tandfyllning. En enda fyllning består dock inte av ett material, utan av flera olika komponenter där var och en har en specifik funktion. Ett harts utgör basen i kompositen, medan så kallade kopplingsmedel förbättrar hartsets vidhäftning mot tanden. För att kompositen ska härda krävs dessutom fria radikaler som startar polymerisationsprocessen – något som åstadkomms med hjälp av värme-, kemiska eller fotokemiska katalysatorer.

Hartser – kompositens bas

Sedan slutet av 1950-talet har tandläkare använt bisfenolglycidylmetakrylat (BIS-GMA) som harts i tandfyllningar. Hartset blandas med ett spädmedel som gör det lättare för tandläkaren att forma och arbeta med materialet. Enligt Dentalcomposites.com är de vanligaste spädningsmedlen metylmetakrylat (MMA), bisfenoldimetakrylat (BIS-DMA) och uretandimetakrylat (UDMA).

Kopplingsmedel

Kopplingsmedel bekläder fyllnadsmaterialets ytor på kemisk nivå och ökar därmed dess hållfasthet. Silaner, en grupp kiselbaserade kemiska föreningar, är ett vanligt kopplingsmedel som har använts sedan 1950-talet. De mest förekommande silanerna är vinyltrietoxisilan och metakryloxypropyltrimetoxisilan.

Värmekatalysatorer

Värmekatalysatorer initierar polymerisationsprocessen, där monomerer (enkla byggstenar) sammanfogas till en polymer (en sammansatt struktur). Genom denna process binds molekylerna i fyllningens olika material samman till en stark och stabil helhet. Den vanligaste värmekatalysatorn är hydrokinon. Andra vanliga alternativ är bensoylperoxid, tert-butylperoxid och tert-kumylhydroperoxid.

Kemiska katalysatorer

Kemiska katalysatorer startar också polymerisationen. En nackdel med dem är att de inte är särskilt färgstabila, vilket med tiden kan leda till att fyllningen missfärgas. Vanliga kemiska katalysatorer är dimetyl-p-toluidin samt N,N-bis(hydroxialkyl)-3,5-xylidin.

Fotokemiska katalysatorer

Fotokemiska katalysatorer åstadkommer även de polymerisation, men de kräver ljus för att härda fyllningen – det vill säga att den fäster och stelnar. Olika katalysatormaterial behöver olika ljusvåglängder för härdning, allt från ultraviolett ljus till synligt blått ljus. Vanliga fotokemiska katalysatorer är kamferkinon, acenaftenkinon och bensyl.

Mjukgörare

Mjukgörare gör kompositen mer flexibel, vilket underlättar formning och hantering. Många mjukgörare är en form av ftalat (dibutylftalat, dioktylftalat, dinonylftalat med flera) eller polyetylenglykol.

Sammanfattning

En modern tandfyllning är alltså ett tekniskt avancerat material där varje komponent – från hartset och kopplingsmedlen till katalysatorerna och mjukgörarna – spelar en avgörande roll för fyllningens styrka, hållbarhet och utseende. Utvecklingen inom dentala kompositmaterial fortsätter ständigt, med målet att göra fyllningar ännu mer slitstarka, estetiska och skonsamma för tanden.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online