Engelskan i förvandling
Under 1300-talet befann sig det engelska språket i en övergångsperiod. Det anglosaxiska arvet var fortfarande starkt och språket var rikt på böjningsformer. Samtidigt hade den normandiska erövringen fört med sig omfattande franskt inflytande, och engelskan började sakta anta den mer moderna form som vi känner igen idag.
De viktigaste dragen hos 1300-talets engelska
- Uttal: Engelskans uttal skilde sig markant från dagens. Bokstaven "w" uttalades exempelvis som ett "v", och kombinationen "th" uttalades som "dh".
- Ordförråd: Många ord som används idag fanns inte alls eller hade helt andra betydelser. Ordet "gay" betydde till exempel "bekymmerslös" eller "glad".
- Grammatik: Grammatiken var också annorlunda. Dubbla negationer var vanliga, och verbet placerades ofta i slutet av meningen.
Trots dessa skillnader var 1300-talets engelska ändå någorlunda begriplig för dagens läsare och talare. Språket höll på att utvecklas, men det var i grunden samma språk som talas idag – bara i ett tidigare skede av sin utveckling.
Regionala variationer i medelengelskan
Förutom att genomgå stora förändringar existerade engelskan även i olika regionala former. Här är några exempel på typiska regionala drag inom medelengelskan:
Nordlig medelengelska
- "k" uttalades som "tj", exempelvis kirk i stället för church
- Ändelsen "-and" användes för presens particip, exempelvis singand/singande i stället för singing
- "a" uttalades ofta som "o", exempelvis wotor i stället för water
Sydlig medelengelska
- "oo" uttalades som "oa", exempelvis foat i stället för foot
- Ändelsen "-eth" användes för tredje person singular, exempelvis singeth i stället för sings
- "v" uttalades som "f", exempelvis vurst i stället för first
Medelengelska från Midlands
- "v" uttalades som "v", precis som idag
- "oo" uttalades som "o", exempelvis mone i stället för moon
- Ändelsen "-en" användes för presens particip, exempelvis singen i stället för singende
