Tandproteser är avtagbara proteser som tillverkas på tandkliniker och används för att ersätta saknade tänder i patientens mun. Eftersom proteser inte motsvarar den naturliga tanduppsättningen kan bäraren uppleva olika svårigheter under protesens livslängd. Många av dessa problem löser sig själva när patienten har vant sig vid proteserna, medan andra kräver professionell hjälp från tandvårdspersonal.
Det finns två huvudtyper av proteser för att ersätta saknade tänder. Delproteser konstrueras med en metallram som ersätter allt från en till tolv saknade tänder. Ramen vilar på tandköttet där tänderna saknas och bär akryldelar med naturtrogna tänder formade i materialet. Protesen hålls på plats med metallöglor, så kallade klamrar, som fästs kring de kvarvarande ankartänderna.
Fullständiga över- eller underkäksproteser tillverkas helt i akryl med tänderna integrerade i materialet. De vilar på den benkam som återstår i munnen efter att alla tänder gått förlorade eller tagits bort. En helprotes tillverkas antingen på rutinmässigt sätt, vilket innebär att patienten redan är tandlös och har burit protes tidigare, eller som en så kallad omedelbar protes. Vid en omedelbar protes dras tänderna ut och den nya proteseren placeras direkt i munnen, ovanpå extraktionsställena.
En ny protes, oavsett om den är fullständig eller partiell, känns ofta främmande för patienten. Bäraren kan uppleva svårigheter att tala och producera onormalt mycket saliv på grund av den volym som proteserna ger i munnen. Uttal av vissa ord kan vara besvärligt, särskilt ord med många "s"-ljud. Tungan kan dessutom ha svårt att hitta rätt position medan den anpassar sig till den nya situationen.
Hos en erfaren protesbärare kan talproblem i stället visa sig genom att proteständerna klickar mot varandra vid tal. Detta kan tyda på att proteserna inte längre sitter ordentligt. Även om ökad salivproduktion är vanligt i början kan en protes paradoxalt nog även orsaka torrhet i munnen, vilket ytterligare kan försämra talet.
Bettproblem hos nya protesbärare beror ofta på höga punkter på tänderna, vilket gör att endast vissa tänder möts vid tuggning. Höga punkter kan även orsaka smärta i tandköttet direkt under proteserna. Uppstår detta problem behöver en tandläkare kontrollera och justera bettet. Det görs genom att patienten får bita i karbonpapper, varefter tandläkaren slipar ner de ytor som fått de mörkaste blå markeringarna. Justeringarna utförs med en borr.
Öppna sår på tandköttet under proteserna, så kallade tryckpunkter, beror oftast på att akrylen är för tjock på vissa ställen. Tryckpunkterna kan vara extremt smärtsamma och i värsta fall så besvärande att patienten inte alls kan använda proteserna. En tandläkare måste då reducera akrylen i de ömma områdena och polera ytan jämn. Sådana justeringar är särskilt vanliga vid omedelbara proteser.
Bärare av överkäksproteser kan dessutom uppleva kväljningsreflex om proteserna sträcker sig för långt bak mot den mjuka gommen. Även detta kan åtgärdas med en justering hos tandläkaren.
Många protespatienter har problem med passformen. Hos patienter med delprotes kan en apparat som sitter för tight kring stödtänderna skada dem, medan en lös delprotes kan lossna oväntat vid tuggning eller tal. En tandläkare kan justera kromklamrarna med speciella tangar för att antingen spänna åt eller släppa efter greppet kring ankartänderna.
Löshet hos fullständiga proteser, som ibland kan vara omfattande, beror på att stödbenet krymper med tiden. Många löser problemet tillfälligt med receptfria proteslim. Förr eller senare behöver dock proteserna, särskilt omedelbara proteser, en så kallad omarbetning (reline). Det är vanligtvis en snabb procedur som utförs samma dag, där patientens protes används som skål för nya avtryck av tandköttet. Protesen skickas därefter till ett tandtekniskt laboratorium, där den inre akrylen byggs upp för att fylla de glipor som uppstått genom ben- och tandköttscrinkning. Samma procedur används även för att förbättra passformen hos delproteser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online