Från bedövningen till återhämtningstiden efter ingreppet väcker en kirurgisk behandling många frågor och funderingar hos patienten. Kirurgisk extraktion av övertänder, så kallade supernumerära tänder, är inget undantag. För den som står inför ingreppet kan proceduren kännas både förvirrande och skrämmande, och därför är det viktigt att diskutera behandlingsalternativen noggrant med sin tandläkare eller käkkirurg.
Enligt Mount Sinai Medical Centers familjeguide för tandhälsa är övertänder "extra tänder utöver det normala antalet" som "oftast förekommer bland de permanenta tänderna". Den vanligaste typen kallas mesiodens – en liten fronttand som bildas mellan de två övre centrala incisiverna.
Människans tanduppsättning består av två generationer tänder. Mjölktänderna, det primära bettet, omfattar 20 tänder som börjar bryta fram under spädbarnsåren. De fälls sedan under tidig barndom, i åldern tre till åtta år. Det permanenta bettet, de vuxna tänderna, består av 32 tänder.
Tandläkare diagnostiserar övertänder på flera olika sätt, varav det första är tandens frambrott. I samband med undersökningen granskar tandläkaren tänderna och de omgivande vävnaderna noga.
Om tanden inte har brutit fram beställer tandläkaren ett panoramaröntgen. Denna typ av röntgenbild visar hela tanduppsättningen sett framifrån och används ofta inom ortodonti samt vid käk- och ansiktskirurgi. Panoramaröntgen visar tändernas ställning i käkarna, bentätheten hos tänderna och omgivande strukturer, liksom bihålorna, näsan och strukturer kring ögonen.
Termen "extraktion" definieras i Bantam Medical Dictionary som "kirurgisk borttagning av en kroppsdel". Tandvårdspersonal utför en extraktion genom att föra extraktionstång runt tandens krona eller rot för att lossa den ur alveolen, tandhålan. När detta inte är möjligt, exempelvis för att tanden eller roten ligger djupt begravd i käkbenet, kan ingreppet innebära att ben måste tas bort och att tanden delas upp i mindre delar.
Enkla extraktioner betraktas som rutinmässiga och okomplicerade. De kräver varken dentala handstycken eller allmän anestesi utan utförs oftast under lokalbedövning.
Vid en kirurgisk extraktion används ofta borr och allmän anestesi, vilket är vanligt vid komplicerade tandfall. Ett klassiskt exempel är borttagning av visdomständer, men även övertänder kräver ofta kirurgisk extraktion för att kunna avlägsnas.
Vissa fall kan initialt se ut som enkla extraktioner men övergå till kirurgiska under ingreppets gång, ofta på grund av en komplikation som uppstår under själva proceduren. Vid borttagning av en övertand är tandens placering den viktigaste faktorn som avgör om kirurgisk metod behövs. Övertänder som sitter i gommen eller i områden med liknande bentäthet räknas som komplexa extraktioner, och dessa situationer kan kräva att patienten remitteras till en specialist, exempelvis en käkkirurg.
Tandläkaren bokar in en uppföljning ungefär en vecka efter ingreppet för att kontrollera läkning och bentäthet, besvara frågor, ta bort suturer om det behövs och omvärdera eventuella tidigare fynd. Innan patienten skickas hem får denne tydliga instruktioner om vård efter operationen. Läkningstiden varar vanligtvis cirka två veckor, under vilken god munhygien och försiktighet med matvanor bidrar till en smidig återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online